Massmediala offentliggöranden av namn, bild eller andra identifierande uppgifter om misstänkta och dömda personer

Denna uppsats handlar om publiciteten kring ett brott och om medias offentliggörande av identifierande uppgifter om den misstänkte eller dömde personen. Uppsatsen besvarar frågan om när en publicering av namn eller bild är berättigad med hänvisning till ett uppenbart allmänintresse. Begreppet ska förstås mot bakgrund av den speciella funktion som medierna har som folkupplysare i ett demokratiskt system. Tryck- och yttrandefriheterna innebär att missförhållanden kommer i offentlighetens ljus. En närgången granskning och ett åsidosättande av annars rådande principer kan stundtals vara försvarlig. Allmänheten har en rätt att få veta ''nyttig'' information. Särskilt allvarliga brott och brott som involverar offentliga personer anses uppnå en sådan grad av allmänintresse att allmänheten bör informeras. Som huvudregel i svensk rätt får dock det motsatta förhållandet anses gälla vad det gäller namn- eller bildpubliceringar. Den enskilde individens integritet och risken för publicitetsskada väger i regel tyngre än allmänintresset. En stor del av brottsligheten är relativt trivial ur medias synvinkel och röner inget större nyhetsvärde eller intresse. Pressens eget självsanerande regelsystem, de pressetiska reglerna, fordrar av medierna att ett utsättande av namn eller bild noga övervägs och kan motiveras av ett uppenbart allmänintresse. I övervägningen ska särskilt beaktas hänsyn till brottsoffer och anhöriga. Brottsrapporteringen ska också bedrivas så att båda sidors ståndpunkter redovisas och att domen inte föregrips. Grova eller plumpa rapporteringar eller misstag som utpekar en person som brottslig eller klandervärd kan innebära tryckfrihetsbrott genom förtal. Ansvaret vilar på formell grund och bärs av en person, i regel den ansvarige utgivaren för en tidning. Nyhetsförmedling bygger på att mottagaren i viss mån kan identifiera sig med den eller det som nyheten gäller. Ett sätt att åstadkomma denna identifiering är genom att sätta ut namnet. För att ett straff ska ha kunna ha en allmänpreventiv effekt krävs också att gärningsmannen i viss mån blir en offentlig person. Bedömningen i varje enskilt fall är beroende av en rad faktorer, där allmänintresset som sagt är centralt. Ju större allmänintresse, desto större publicitetsskador kan godtas. De pressetiska reglerna värnar främst den privata personens privata liv, medan den offentliga personens offentliga liv i princip får tåla publicitet. Mediernas direkta närvaro i rättssalen godtas i svensk rätt, vilket följer av offentlighetsprincipen, utom då det gäller rörliga eller fasta bilder. Just återgivning av bilder från en rättegång har förbjudits med anledning av att detta förfarande kan störa den tilltalade eller vittnen och därmed också processen. En domstol har dock en fakultativ möjlighet att tillgripa åtgärder mot även andra störande moment i ett enskilt fall. Meddelarfrihetens princip, som finns grundlagsstadgad, innebär att personer insatta i en förundersökning kan meddela uppgifter till medierna utan att riskera repressalier. Att känsliga uppgifter, såsom exempelvis den misstänktes identitet eller utseende, kommer medierna till del och renderar publicitet, kan vara till men för utredningen och lagföringen. Oskyldiga riskerar att fällas och vittnesutsagor kan få ett lägre bevisvärde, så att ytterligare bevisning krävs. I en del fall kan medias dom vara mer kännbar, i form av tilläggspåföljder såsom förlust av tjänst eller skilsmässa, än rättsväsendets och ibland kommer de olika instituten till diametralt divergerande slutsatser i ''skuldfrågan''. Publiceringar kan tjäna ett viktigt syfte ur allmänhetens perspektiv men samtidigt finns det tydliga nackdelar, bland annat ur rättslig synvinkel