EU: s utvidgningsinstrument - övergångsregler för den fria rörligheten för arbetstagare

Den 1 maj 2004 kommer EU: s femte utvidgning vara ett faktum och med tio anslutande länder är den unik. Anslutningsprocessen startade i Köpenhamn 1993 och förhandlingarna avslutades officiellt i Köpenhamn sent 2002. Mycket av anslutningsprocessen har kretsat kring kandidatländernas svaga ekonomi och hur de lättast skulle kunna integreras i den inre marknaden. Flera strategier har lagts fram, förstärkts och utarbetats. Ekonomiskt stöd och politiskt samarbete har varit strategiernas främsta syfte och även här har flera program lagts fram. Att på ett bräde ansluta tio länder så olika de övriga EU-länderna har givetvis varit en stor utmaning och i och med den inre marknadens utveckling har dessutom EU: s regelverk, Aquis Communautaire, blivit mycket mer invecklad för kandidatländerna att implementera. EU: s klassiska princip vid utvidgningar att kandidatländerna till fullo skall åta sig att följa EU: s samlade regelverk med endast ett fåtal, för kandidatlandet specifika, ändringar och övergångsarrangemang har till följd av utvidgningens unika ställning tummats på en del då både EU och kandidatländernas incitament för att kräva övergångsbestämmelser nu varit större. Övergångsregler skall enligt fastlagda principer vara begränsade i tid och omfattning och åtföljas av en plan med klart angivna etapper för regelverkets genomförande. Utöver detta har kommissionen inför den förestående utvidgningen ytterligare definierat kriterierna. Kraven på övergångsbestämmelser har varit omfattande och även om de skurits ned betydligt har nära 200 blivit godkända. Övergångsreglerna för den fria rörligheten för arbetstagare har blivit föremål för mycken diskussion, särskilt beträffande den störande effekten av den inre marknaden de innebär, deras diskriminerande karaktär och framför allt huruvida de över huvud taget är befogade. Vid alla tidigare utvidgningar har farhågor för massiv arbetskraftsmigration framförts men de negativa effekterna har i samtliga fall uteblivit. Aktuella migrationsprognoser pekar endast på negativa effekter för gränsområdena vilket lett till särskilt stöd för dessa regioner. Reglerna, som endast gäller länderna i central- och Östeuropa, har drivits fram av Tyskland och Österrike och förhandlats fram mellan EU och kandidatländerna. De följer de regler som använts vid tidigare utvidgningar men är nu betydligt mer flexibla då medlemsländerna efter två år själva får besluta om fortsatt tillämpning. Till detta kommer skyddsklausuler och specialarrangemang för Tyskland och Österrike. Sverige som tidigt framfört sin intention att öppna sin arbetsmarknad för de nya medlemsländerna ger nu i och med en SOU, som föreslår utnyttjande av övergångsbestämmelserna, dubbla budskap. Sista ordet är emellertid inte sagt då ärendet i skrivande stund ännu är pågående. Ovissheten kring migrationens omfattning i kombination med reglernas utformning riskerar att förta lite av deras flexibilitet