Miljörättsliga aspekter på EU:s gemensamma fiskeripolitik

Inom EU:s gemensamma fiskeripolitik går det att urskilja tre huvudsakliga målsättningar: en ekologisk, en ekonomisk och en social. Fiskeresurserna skall bevaras, fiskeverksamhet skall vara lönsam och människor som arbetar inom fiskerinäringen skall kunna ha en rimlig levnadsstandard. De tre målsättningarna är tätt sammanknutna. Om inte fiskeresurserna bevaras går det inte att få en ekonomiskt lönsam fiskenäring, vilket leder till att de människor som arbetar inom den inte kan få en rimlig levnadsstandard. Som jag ser det utgör bevarandemålsättningen en självklar förutsättning för de andra två. Som det ser ut i dagens fiskeripolitik är det inte säkert att så är fallet. Bevarandeåtgärder måste vägas mot den ekonomiska lönsamheten, det är med andra ord svårt att införa sådana åtgärder som rent biologiskt krävs, om det sker på bekostnad av ekonomin. En av de åtgärder som skall användas för att bevara fiskeresurserna är att begränsa hur mycket fisk som får landas. Rådet fastställer varje år maximala tillåtna fångstmängder för varje bestånd. Fångstmängderna skall fastställas utifrån vad som är ekologiskt hållbart. De fördelas sedan mellan medlemsstaterna enligt ett kvotsystem. De fångstbegränsningsregler som utformats kan i viss mån ses som ändamålsenliga i förhållande till det bevarandemål som satts upp inom den gemensamma fiskeripolitiken. Regelverket innehåller flera funktioner som bidrar till ändamålsenligheten. Problemet är att det också innehåller flera funktioner som skulle kunna framkalla kontraproduktivitet i förhållande till bevarandemålet. Det finns inget som säger att det måste bli så, men det finns inte heller någon funktion som garanterar att det inte inträffar. Snarare är det så, med tanke på att fiskeripolitiken också har ett ekonomiskt och ett socialt mål, att risken för att kontraproduktivitet i förhållande till bevarandemålet uppstår är överhängande