Straffansvaret vid idrottsutövning

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur straffrätten förhåller sig till våldsgärningar som begås i samband med idrottsutövning. Utgångspunkten för uppsatsen är att många gärningar som objektivt sett faller under brottsbeskrivningar i främst Brottsbalkens tredje kapitel, ändå anses kunna begås straffritt om de sker inom ramen för idrottslig verksamhet. Den huvudsakliga frågeställningen blir därför hur detta kan motiveras i termer av juridiskt giltiga ansvarsfrihetsgrunder. Därefter följer en analys av hur pass långtgående denna straffrihet sträcker sig. Ytterligare en observation i ett stort antal rättsfall som behandlar våld mot motståndare vid idrottsutövning är att domstolarna visar stor generositet mot gärningsmannen i sin bedömning av såväl straffvärdering som påföljdsbestämning. Jag försöker finna en förklaring till detta samt finna de riktlinjer som blir avgörande i dessa fall. Då svaret på den första frågan i såväl praxis som doktrin är att den som frivilligt deltar i idrott samtycker till de gärningar som kan förväntas begås däri, ägnas en stor del av uppsatsen åt en analys av samtycke, dess förutsättningar samt räckvidd. Därefter analyseras även andra ansvarsfrihetsgrunder för att undersöka huruvida någon av dessa kan tjäna som förklaring till den straffrättsligt privilegierade ställning som idrottsrelaterat våld intar. Uppsatsen består i en redogörelse för, och en analys av uppfattningen i doktrin avseende de olika ansvarsfrihetsgrunderna, samt en analys av ett stort antal rättsfall som behandlar idrottsrelaterat våld mellan utövare. Uppsatsens huvudsakliga slutsats är att samtyckeskonstruktionen är en otillfredsställande förklaringsgrund för att de eljest brottsliga gärningar som begås inom ramen för idrotten, anses straffria. I stället bör fokus flyttas mot den allmänna rättsuppfattningen och de samhällsnyttiga effekterna av att idrott utövas. Dessa hänsyn får störst genomslagskraft genom en tillämpning av teorin om socialadekvata gärningar. Förvisso är social adekvans en i praxis outvecklad ansvarsfrihetsgrund, men detta anses inte förhindra att den erbjuder det rimligaste svaret på frågan. Konsekvensen av att tillmäta den allmänna rättsuppfattningen betydelse för straffriheten för de aktuella gärningarna, är att denna allmänna uppfattning även påverkar det straffria områdets utsträckning. Slutsatsen blir således att gärningar som i allmänhet uppfattas som en naturlig del av den aktuella idrottens utförande, skall vara straffria. Domstolarna tar dessutom stor hänsyn till den speciella natur som idrotten innebär i form av stressade och upphetsade situationer. Av denna anledning finns det skäl för att bedöma det våld som begås i samband med idrottsutövning lindrigare än motsvarande gärningar som begås i andra sammanhang