En analys av de svenska dokumentationskraven vid internprissättning

Företagens internprissättning har under de senaste decennierna blivit mera uppmärksammat. Orsaken till detta är att de multinationella företagens roll på världsmarknaden har ökat markant och att dessa internationellt verksamma koncerners internprissättning även har fått stor betydelse för staterna och deras skatteunderlag. Ländernas skatteunderlag påverkas då företagens internprissättning inte sker enligt armlängdsprincipen d.v.s. inte baseras på gällande marknadspris. För att staterna lättare skall kunna kontrollera om internprissättningen i de internationella koncernerna är marknadsmässigt så har flera länder instiftat en dokumentationsskyldighet av internprissättningen. Då även Sverige blivit mer aktivt på världsmarknaden ansåg man att både Skatteverket och företagen hade ett behov av klarare riktlinjer för hur internprissättning skall kontrolleras och dokumenteras. Internprissättning berör länder och deras skatteunderlag och även näringslivet, eftersom företagen måste följa lagstiftningen. Detta har lett till att mycket skrivits och diskuterats angående lagstiftningens införande. Den största frågan har varit om lagstiftningen är för betungande för företagen, då speciellt de små och medelstora, vilka inte har samma resurser som de större företagen när det gäller att dokumentera koncernens internprissättningar. Flera kritiker har ansett att så är fallet. Lagstiftarens svar på detta har varit att ge företagen en möjlighet att upprätta en förenklad dokumentation när det rör sig om transaktioner av mindre värde. Vi vet dock inte exakt vad som kommer att krävas av den förenklade dokumentationen och inte heller hur många av de mindre företagen som kommer att hålla sig inom de beloppsgränser som lagen sätter upp och därför inte heller hur betungande dokumentationskravet kommer att bli för de små och medelstora företagen. Även för de större företagen kommer dokumentationsskyldigheten att innebära ett merarbete. Dock har Sveriges viktigaste handelspartners redan infört lagstiftning om dokumentationskrav, vilket innebär att dokumentation i sig inte är något nytt för koncernerna. Kunskapen och resurserna som de större företagen besitter torde underlätta dokumentationsprocessen. Skulle dock Skatteverket tillämpa den nya lagen på ett oproportionerligt sätt, vad gäller både stora och mindre företag, kommer kravet som läggs på företagen att bli orimligt. Detta kan i sin tur påverka svensk ekonomi negativt, då företag eventuellt drar sig för att satsa på expansion genom utlandsetablering. En positiv effekt av dokumentationskravets införande är att skattekontrollen effektiviseras, eftersom det genom väldokumenterade prissättningar kommer blir lättare för Skatteverket att kontrollera om internpriset är marknadsmässigt. Även för företagen är dokumentationskravet fördelaktigt på så sätt att de kommer att veta vad som krävs av dem ur dokumentationssynpunkt och de kommer troligen även att bli mer medvetna om de sätter marknadsmässiga internpriser eller ej. Vidare kommer företag som dokumenterat sin internprissättning har en bättre utgångspunkt när det gäller att försvara sitt ställningstagande av densamma. Svensk ekonomi kan också dra fördel av dokumentationskravet då det är lättare att hävda sig på den internationella marknaden om de utländska företagen vet vad de kan förvänta sig av svensk lagstiftning. Även bevisbördans placering i samband med dokumentationskravets införande har diskuterats. Den primära bevisbördan för att internprissättningen är korrekt ligger på Skatteverket, men eventuellt kan bevisbördan ha förskjutits mot de skattskyldiga eftersom företagen genom dokumentationskravet de facto måste visa att alla internprissättningar är korrekta. Då den svenska lagen om dokumentationskrav är ny kommer vi först under 2008 få veta hur lagen fungerar i praktiken och vad för fördelar och nackdelar lagstiftningen har fört med sig