Barnen i kriminalvårdens skugga - umgängesrätten när föräldern är frihetsberövad

Föreliggande uppsats är ett examensarbete i juris kandidatprogrammet. Uppsatsen är skriven inom området familjerätt men berör även de delar av straffrätten som faller inom ramen för kriminalvårdens betydelse. Jag kommer i uppsatsen klargöra för hur umgängesrätten ser ut för de barn vars föräldrar är frihetsberövade och placerade på en kriminalvårdsanstalt. För att skapa en helhetsbild över barnens situation kommer jag även redogöra för socialtjänstens roll, vilken kan aktualiseras till följd av förälderns frihetsberövande. Kriminalvården är den myndighet som ansvarar för häkten och fängelser i Sverige. Syftet med verksamheten är att minska brottsligheten och öka tryggheten för människor samt förebygga återfallandet i brott. Regleringen för myndigheten är tydlig gällande ansvaret för de intagna, däremot bristfällig för de barn som drabbas av förälderns frihetsberövande. Kriminalstyrelsen och socialstyrelsen har sedan 1997 haft i uppdrag att gemensamt se över de förhållanden som gäller för barnen till de intagna föräldrarna på häkte eller anstalt, vilket resulterat i två rapporter. Med anledning härav anser jag det vara av intresse att redogöra för hur regleringen ser ut idag. Båda myndigheterna skall i enighet med FN:s konvention om barnets rättigheter och Föräldrabalken arbeta i linje med barnperspektivet om barnets bästa, vilket därför skall prägla myndigheternas arbete vid samtliga beslut samt verkställighet. Det framgår av både internationell och nationell rätt att förälderns frihetsberövande aktualiserar en rätt för barnet att upprätthålla en kontakt med den förälder det inte bor tillsammans med. Då den svenska familjerätten inte innehåller några specifika bestämmelser för dessa barn, skall bedömningen göras i linje med umgängesrätten. Däremot innebär kriminalvårdens bestämmelser att verkställigheten av denna umgängesrätt betydligt försvåras. Då det råder platsbrist, både för häkten samt anstalter, kan föräldern placeras långt ifrån hemmet. Parallellt med platsbristen har även en förändring av närhetsprincipens betydelse inneburit att avståndet mellan anstalt och familj idag inte har någon praktisk betydelse. För det fall avståendet inte är för stort skall besök på häkte och anstalt enbart beviljas för det fall det är att anse som lämpligt. Vid bedömningen tar kriminalvården sikte på häktets/anstaltens förutsättning, säkerhetsaspekter, personalstyrka etcetera. Konsekvenserna av lämplighetsbedömningen för placeringen samt besöket innebär att barnens rätt till kontakt inte kan anses tillvaratas i tillfredsställande utsträckning och att myndighetens arbete i linje med barnperspektivet istället huvudsakligen styrs av anstaltens resurser och återanpassningsförmågan för de intagna. Däremot har barnets rätt förbättrats de senaste åren. Kriminalvården har bland annat inrättat barnombud, vilka skall vara verksamma på varje anstalt för att besvara barnets behov av kompetent bemötande vid exempelvis besöken. Dessvärre är utbildningen enbart en dag och det kan därför ifrågasättas om inrättandet av tjänsten egentligen inneburit en merkant förbättring i praktiken. Parallellt med kriminalvårdens regleringar och arbete verkar socialtjänsten och andra frivilliga organisationer. Socialnämndens roll aktualiseras genom kriminalvårdens anmälningsskyldighet då den misstänker att barnet eventuellt är i behov av externt stöd till följd av förälderns frihetsberövande. Anmälan är central för nämndens möjlighet att sätta in stödinsatser genom exempelvis kontaktperson, familjehemsplacering eller hem för vård eller boende (HVB). Däremot är socialtjänstens kännedom om barnen av avgörande betydelse då det inte kan förutsättas att barnen varit i kontakt med socialtjänsten tidigare. Då myndigheterna tidigare mottagit kritik för att inte tillvarata barnens rätt i tillräcklig stor utsträckning är det glädjande att frivilliga organisationer tar detta ansvar. Genom lokala sammankomster under RiksBryggans- och Solrosens försorg kan barnen på ett avslappnat sätt träffa andra barn i samma situation och få möjlighet att prata med vuxna som har stor erfarenhet på området. Med anledning av att myndigheterna utgår från skiljda fokus får barnperspektivet genomslag i olika stor utsträckning, däremot är genomslaget i praktiken fortfarande inte tillräckligt för att uppfylla barnets rätt. Det positivt att arbetet har utvecklats i rätt riktning och att myndigheterna är en god bit på vägen, men vägen kvar är fortfarande lång för att myndigheterna skall kunna anses ta sitt ansvar. Barnen är i kriminalvårdens skugga.The thesis is written within the field of family law but it also discusses parts of criminal law which carry relevance to correctional treatment. I will clarify how the right of access exists for those children, who’s parents are deprived of liberty and whom are placed in a correctional facility. In order to develop a complete picture of these children’s’ situation I will also explain the Social Service’s work, which can be exemplified due to the parents’ deprivation of liberty. The Swedish Prison and Probation service is the government agency responsible for arrests and prisons in Sweden. The purpose of their work is to lower criminality, enhance safety for people and prevent relapse into crime. The regulatory environment governing the agency is clear with regards to the inmates however it is inadequate for those children who are affected by a parent’s deprivation of liberty. The board of the Prison and Probation service and the Health and Human Services Department have since 1997 been assigned to collectively review the circumstances which relate to children with parents which are deprived of liberty, which have resulted in two reports. With this in mind I consider it interesting to investigate how the regulation looks today. Both authorities shall, according to the UN Convention on the rights of the Child and the Code on Parents and Children, work in line with the child perspective and hence supposed to characterize every decision and execution the authorities’ impose. It is clear from both international and national law that parent’s custody raises a right for the child to maintain contact with the parent it is not living with. Since the Swedish family law contains no specific provisions for these children, the assessment must be made in line with the usual rights of access. However, the Prison and Probation service’s regulations mean that the right of access is aggravated. As there is a lack of space, both in jails and prisons, the parent may be located far from home. In parallel with a shortage of space the change of the subsidiarity’s significance has meant that the distance between institution and family carries no practical importance. In case the distance is not too great, visits to jail shall only be granted in case it is deemed appropriate. When assessing the appropriateness of this the Prison and Probation Service takes into account the institution’s specific conditions, security aspects, number of staff et c. The consequences of the suitability assessment for placement and visits imply that the child’s right of contact cannot be deemed to be at a satisfactory level. Also, this implies that the authorities do not work in accordance with the child perspective but instead is governed by the institution’s resources and the ability of rehabilitation for the inmate. However, the child’s rights have been observed the last couple of years. The Prison and Probation service have amongst other things established child representatives, who shall be active at every institution in order to respond to the child’s need for skilled treatment at e.g. the visits. Unfortunately, training is inadequate and it is therefore questionable whether this service establishment has meant any real improvement. Alongside the Prison and Probation Service regulation establishments like the Social Services and other voluntary organisations operate. The Social Welfare board’s role is raised by the Prison and Probation Service’s responsibility to notify when it suspects that any child is in need of external assistance following the parent’s deprivation of liberty. The notification is central for the board’s possibility to provide assistance in the form of; a person to contact, placement in a family or a home for care and living. However, the Social Service’s knowledge of children is decisive since it cannot be assumed that the children have been in contact with the before. It is positive to see that voluntary organisations take responsibility when the authorities have received critique for not considering children’s rights at an adequate level. Through local gatherings arranged by RiksBryggan and Solrosen the exposed children can meet other children in a similar situation and have the possibility of talking to adults with extensive experience of the subject matter. Finally, my work raises criticisms against shortcomings, which are still relevant within the Prison and Probation Service and the Social Welfare Board’s conducts. Since the authorities differ in their focus, the impact of the child perspective is different but the impact in reality can still not be seen as adequate and meet the children’s rights. It is positive thought that work in this area progresses in the right direction and that authorities are well underway. But, the remainder of the road is still long in order for the authorities to be considered to take adequate responsibility. According to me the children are still living in the shadow lands of the Prison and Probation Service