Våtmarker som sociala rum, Kristianstads vattenrike, ett biosfärsområde i det urbana landskapet

I uppsatsen undersöks om ett landskapsrum kan ses som ett socialt skapat rum med fokus på Kristianstads Vattenrike. Även uppfattningen om naturen och dess kulturella påverkan belyses. Detta görs genom kulturgeografen Tom Mels (1999) teorier och tolkningar av Henri Lefebvre och Katarina Saltzmans (2001) avhandling. Olika aktörers uppfattning av våtmarker i landskapet och vilka samhällsmotiv och processer som har underlättat arbetet med dessa redovisas genom intervjuer med aktuella aktörer och med hjälp av kvalitativ textanalys. Våtmarker har under urminnes tider varit en viktig resurs för människan. Under 1800- och 1900-talet utdikades och torrlades många våtmarker och sjöar. Detta fick negativa konsekvenser för landskapet och den biologiska mångfalden och resulterade i att myndigheter och organisationer i slutet på 1900-talet återigen insåg värdet av våtmarker i landskapet. Skåne är idag i stora delar ett uppodlat landskap och har lite allemansrättslig mark, vilket gör att anläggandet av våtmarker är ett bra medel för att skapa rörelsemönster och för att få ut människor i landskapet. Detta har resulterat i ett intresse för våtmarker på internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Runt Kristianstad har det funnits våtmarker sedan staden anlades på 1600-talet. Stora delar av våtmarkerna och sjöarna dikades ut och torrlades under 1800- och 1900-talet. I slutet av 1970-talet insågs värdet av dem och man började restaurera och återskapa våtmarkerna i landskapet. Detta blev början till Kristianstads Vattenrike. Aktörer som Sven-Erik Magnusson och Hans Cronert ville skydda våtmarksområdena och restaurera dem. Biotoperna och de ekologiska förutsättningarna hade dock inte existerat utan den kulturella påverkan på landskapet. Detta går även ihop med biosfärsverksamheten där människan ska fungera i samklang med natur och miljö på ett hållbart sätt. Undersökningen visar att det går att hävda att Kristianstads Vattenrike är ett socialt skapat landskapsrum och att natur och kultur samspelar med varandra. Att anlägga våtmarker i det skånska landskapet är viktigt, men utan aktörer och organisationer på lokal, regional, nationell och internationell nivå hade arbetet inte gått att genomföra. Det finns idag ett intresse av att återskapa och restaurera våtmarker och politiska ställningstaganden och ekonomiska medel som bidrar till detta