Ballast Water Management Legal Approaches

Spridningen av främmande invasiva arter i den marina miljön genom barlastvatten och andra bärare har blivit fastställt som ett av de fyra största hoten mot världshaven, men trots detta har problemet blivit lite uppmärksammat av allmänheten. Under de senaste decennierna har spektakulära fall av invasioner, såsom t.ex. spridningen av vandringsmusslan till de amerikanska och kanadensiska Stora sjöarna, gjort att problemet uppmärksammats internationellt. Responsen har till stor del utgjorts av frivilliga åtgärder som mestadels har varit fokuserade på skifte av barlastvatten. Detta har gjort att denna metod har blivit den vanligaste implementerade åtgärden, trots att metoden allmänt anses som förknippad med risker och som otillräcklig för att kunna begränsa den oavsiktliga spridningen av arter. 2004 färdigställde IMO den internationella barlastvattenkonventionen, det första övergripande och bindande dokumentet inom internationell lag på området, som beräknas träda i kraft under 2013. Konvention har inkluderat skifte av barlastvatten som ett krav för en del fartyg men metoden kommer att fasas ut och ersättas av en strängare standard. Denna standard kräver att det finns barlastvattenhanteringssystem ombord för att säkerställa att antalet livskraftiga organismer som släpps ut med barlastvattnet hålls på ett minimum. Konventionen är ett stort steg framåt men dess framgång kommer att bero på om den lyckas etablera sig globalt och om utvecklingsländer ansluter sig och kan implementera den. Resursskillnaden stater emellan är den största utmaningen, vilken förhoppningsvis kan överkommas genom internationellt samarbete och därigenom spridning av resurser och kunskap. Samarbete på regional nivå är lika viktigt som att ha ett globalt perspektiv om barlastvattenfrågan ska få en lösning. För Europas del har EU varken agerat snabbt eller bestämt i frågan och det finns för närvarande ingen gemensam barlastvattenpolicy. Detta är olyckligt för den marina miljön men även för handelsmöjligheterna för en del av EU:s medlemsstater. Det är åsikten av denna uppsats att den gemensamma EU-strategi angående invasiva främmande arter, som för närvarande håller på att upprättas, bör innehålla ett gemensamt ställningstagande i barlastvattenfrågan. Detta ställningstagande bör utmynna i obligatoriska åtgärder. Då Sverige måste ta hänsyn både till viktiga fartygsleder och känsliga marina miljöer såsom Östersjön så kan det uppfattas som förvånande att Sverige saknar gällande regleringar för barlastvatten. Dock har Sverige anslutit sig till den internationella barlastvattenkonventionen och gjort de förberedelser som anslutningen kräver. Barlastvattenlagen har omvandlat konventionens legala substans till svensk lag och den nya lagen kommer att träda i kraft när konventionen träder i kraft. Med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU och då unionen ännu inte har beslutat om eventuella gemensamma åtgärder är det rimligt att inga ytterligare åtgärder vidtagits.The introduction of invasive marine species into new environments by ships’ ballast water and via other vectors has been identified as one of the four greatest threats to the world’s oceans and yet this problem has gained little public attention. In the last few decades dramatic invasions, such as e.g. the spread of the zebra mussel in the Great Lakes marine area of the USA and Canada, have brought the issue to the attention of the world’s policymakers. The international response has in largely consisted of voluntary measures that have been focused on ballast water exchange. This method has become the most commonly implemented ballast water management measure, despite the fact that it is increasingly considered as unsafe and inadequate for controlling unintentional species transfer. In 2004 the IMO concluded the International Convention on the Control and Management of Ships’ Ballast Water and Sediments, the first comprehensive and binding international legal instrument on the issue, expected to enter into force during 2013. The convention includes ballast water exchange as a requirement, but this method will be phased out and replaced by a more stringent ballast water performance standard. This will require onboard treatment systems to ensure that the amounts of viable organisms that are released with the ballast water are at a minimum. The convention is a significant step forward, but its success will depend on if it can be acceded and implemented globally, also by the less-industrialised states. The disparity amongst states in terms of resources will be the greatest challenge, a challenge that hopefully can be overcome by international cooperation and the sharing of resources and knowledge. Regional cooperation is as important as the global perspective for solving the ballast water problem. In Europe the EU has responded slowly and indecisively and there is currently no common EU policy on ballast water. This is unfortunate and could adversely affect both the marine environment of the whole region and trade for some of the EU states. This thesis suggests that the EU common strategy on invasive species, which is currently being developed, should contain a common approach on ballast water management based on mandatory measures. Having both important shipping routes and sensitive marine environments such as the Baltic Sea to consider it may appear as surprising that Sweden has no ballast water regulations that are in effect. However, Sweden has acceded the international convention and made the adequate preparations for its entry into force. The new Swedish ballast water law has transformed the substance of the convention into Swedish law, and it will become effective following the convention’s entry into force. That these are the only steps that have been taken is reasonable considering the EU membership and that the union has not yet decided on possible common measures