Pantsättning av varumärke

Föreliggande uppsats syftar till att, ur ett svensk perspektiv, belysa vad pantsättning av varumärken egentligen innebär. Möjligheterna till pantsättning av varumärken, och vad det innebär för en kreditgivare att ha pant i ett varumärke eller varumärkesansökan kommer att utredas. Inledningsvis behandlas den allmänna funktionen och syftet bakom panträtten. Härvid visas att panträttens viktigaste funktion i ett mer vidträckt perspektiv är att underlätta kreditgivningen genom att borgenärerna genom panträtten får en ökad trygghet mot de gäldenärer som inte uppfyller sina förpliktelser. Vidare visas att eftersom varumärket är en immaterialrätt som kan inordnas under begreppet lös egendom, åtnjuter denna panträtt särskild förmånsrätt enligt 4 § p. 2 FRL. I fråga om äganderätten till varumärket visas att det endast är de varumärken som uppkommit genom registrering som kan vara föremål för pantsättning. Möjligheten att pantsätta varumärken infördes i VmL efter en lagändring till följd av prop. 1995/96:26. I förarbetena som föregick lagstiftningen hänvisades i stort till de motiv som använts vid införandet av pantsättning av patent ett par år tidigare. Det huvudsakliga argumentet bakom införandet var att möjligheten till pantsättning sedan tidigare fanns enligt reglerna i EG-VMF. Avsaknaden av möjligheten till pantsättning enligt svensk rätt skulle innebära att de nationella varumärkena skulle kunna komma att konkurreras ut av de mer förmånliga reglerna i EG-VMF. Efter denna redogörelse för bakgrunden till införandet av bestämmelserna följer en diskussion om pantsättning i praktiken. Härvid visas att, även om intresset hittills varit svagt, antalet pantsättningar ökat markant under senare tid. Vidare visas att de flesta varumärkesinnehavare är relativt omedvetna om det latenta värde som deras varumärke är bärare av. Vidare utreds vilka rättigheter som panthavaren har i samband med pantsättningen. Det visas härvid att vårdplikten aktualiseras främst för pantsättaren, till skillnad mot de flesta andra fall av pantsättningar. Anledningen till att vårdplikten blir aktuell för pantsättaren är att det inte sker någon tradition av panträttsobjektet, utan detta stannar kvar i pantsättarens vård. Det hävdas härvid att vårdplikten kan anses omfatta en skyldighet för pantsättaren att fortsätta använda märket under pantsättningen, för att så långt möjligt undvika att värdet på märket sjunker och säkerheten då blir mindre värd. Härefter diskuteras de regler som kan komma att användas vid en eventuell realisation av varumärket. Beträffande realisation efter förfallotiden visas att det dispositiva stadgandet i 10:2 HB ofta sätts ur spel genom bestämmelser i pantavtalet. Anledningen till detta kan sägas vara att bestämmelsen ses som oanvändbar i det praktiska rättslivet, samt att vårdplikten kan anses leda till en skyldighet för panthavaren att realisera varumärket på ett mer ekonomiskt fördelaktigt sött. Utöver rätten att realisera varumärket kan panthavaren begära utmätning, en rätt som han behåller trots att pantsättaren skulle försättas i konkurs. Avslutningsvis diskuteras de problem som, genom undersökningens genomförande, visat sig vara av störst intresse. Det visas härvid att, till skillnad mot patent, varumärkets värde är som högst förs då det med tiden blivit förenad med goodwill och renommé. Möjligheten att pantsätta även varumärkesansökningar torde därför vara av mindre praktisk betydelse. Vidare visas att pantsättaren, återigen för att uppfylla sin vårdplikt, under pantsättningen så långt möjligt måste se till att varumärket inte utsätts för degeneration. Det klarläggs också vad som kan vara praktiskt betydelsefullt i samband med pantsättning av varumärken. Härvid pekas på i vilka fall det är meningsfullt att pantsätta ett varumärke, vilka varumärken som är meningsfulla att pantsätta samt hur ett pantavtal skall och bör se ut