Den andra våldtäkten? En studie av regleringen av försvarares förhör med målsägande med särskild inriktning på sexualmål

De senaste åren har sexualbrottslagstiftningen och rättväsendets hantering av densamma fått ett mycket stort utrymme i samhälldebatten. Bland det som diskuterats allra mest har varit de frågor som försvarsadvokaterna ställer till målsäganden under sitt motförhör med denna. Det har hävdats att dessa förhör regelmässigt tar formen av grovt kränkande frågor, kretsande kring kvinnans mest privata angelägenheter, som t.ex. hennes sexuella erfarenheter. Man ställer frågor kring omständigheter som inte har, eller borde ha, någon som helst relevans för bedömningen i målet. I uppsatsen visas att den befintliga svenska regleringen av området i huvudsak vilar på två pelare. Den ena av dessa är en paragraf i advokatsamfundets regler för god advokatsed som förbjuder kränkande och nedsättande uttalanden, när dessa inte är påkallade för tillvaratagandet av klientens intressen i målet. Den andra pelaren utgörs av tre bestämmelser i RB som gör det möjligt för domaren att avvisa bevisning och frågor som inte är relevanta för bedömningen av målet. Tillämpningen av dessa bestämmelser i praktiken är emellertid behäftad med stora svårigheter. Vad beträffar bestämmelsen i SRGA saknas helt praxis för hur den skall tolkas när det gäller frågor i ett sexualmål, eftersom ett sådant fall aldrig varit uppe till disciplinnämndens prövning. Vad beträffar de regler som berör domaren och hans processledning, konkurrerar tillämpningen av dessa med ett antal andra motstående intressen och principer, som behovet av att bevaka rättssäkerheten och av att bevara bilden av sin egen opartiskhet, mellan vilka domaren hela tiden måste göra en avvägning. En allvarlig komplikation i detta arbete är det faktum att domaren kontinuerligt under förhöret måste avgöra tillåtligheten av varje enskild fråga, innan han har möjlighet att se denna i det sammanhang som det fullständiga förhöret utgör. Undersökningen ger vid handen att problemet med kränkande frågor på vissa håll har överdrivits. De fall av övertramp som dock obestridligen har ägt rum kan troligen till stor del skyllas på de oklarheter kring regleringens egentliga innebörd som beskrivits ovan. Tecken tyder även på att förlegade synsätt kring sexualbrotten fortfarande delvis lever vidare inom domarkåren, vilket kommer till uttryck i att man ibland väger in irrelevanta omständigheter kring den tilltalade resp. målsägandens person och beteende i sina avgöranden. Dessa attityder genererar i sin tur frågor från försvararna till målsäganden kring dessa typer av omständigheter, frågor som ofta har en kränkande karaktär. För att komma till rätta med de problem som finns är det därför av vikt att man utökar och förbättrar arbetet med genusfrågor inom domarkåren, att man strävar efter att nå en större samstämmighet mellan domarna om reglernas innebörd och att man förtydligar dessas lydelse genom att lyfta fram en frågas kränkande karaktär som ett huvudkriterium för otillåtenhet tillsammans med dagens kriterium om relevans för målets bedömning