Efterlevande sambos rättsliga ställning

Under de senaste decennierna har stora förändringar skett i de svenska familjebildningsmönstren. Antalet ingångna äktenskap har sjunkit väsentligt samtidigt som antalet samboförhållanden har ökat. För närvarande är uppskattningsvis en tredjedel av alla sammanlevande par sambor i sambolagens mening. De första stegen mot en lagreglering för sambor togs genom 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad (1973:651). 1987 års lag om sambors gemensamma hem (1987:232) innebar att likheterna mellan äktenskapslagstiftningen och sambolagstiftningen blev större. Det är dock viktigt att hålla i minnet att sambolagens skyddsregler är begränsade jämfört med det skydd som står till buds för makar och registrerade partner. Den alltsedan år 2003 gällande sambolagen (2003:376) innehåller däremot få nyheter jämfört med 1987 års reglering, frånsett att den nuvarande sambolagen är könsneutral. En av de grundläggande tankarna bakom sambolagstiftningens tillkomst, var att lagstiftaren skulle förhålla sig neutral till samhällsmedborgarnas val av samlevnadsform. Sambolagens huvudsyfte är att bereda den svagare parten ett minimiskydd när samboförhållandet upplöses. Utgångspunkten är dock att det inte får införas lika utförliga regler för sambor som för makar och registrerade partner. Detta skulle enligt lagstiftaren kunna leda till att man därigenom skapar ett ''andra klassens'' äktenskap. Ett problem som vid flera tillfällen uppmärksammats under senare år, är att allmänhetens kunskap om sambolagens räckvidd ofta är bristfällig. Många människor tror att sambor har samma lagstadgade skydd som makar och registrerade partner. Detta kan leda till allvarliga konsekvenser, inte minst när den ene sambon avlider. En viktig skillnad mellan sambor och makar/registrerade partner är nämligen att sambor inte har lagstadgad rätt att ärva varandra. I förarbetena till sambolagen uttalas att, i motsats till äktenskapet, förväntas inte ett samboförhållande vara livslångt. I Sverige är det dock nuförtiden inte ovanligt med samboförhållanden som varar tills den ene sambon avlider. Ett av syftena med detta arbete är att redogöra för den situation som uppkommer när den ene sambon avlider, och vilket skydd sambolagen då erbjuder den efterlevande sambon. Vidare redogör jag för hur sambor genom egna åtgärder delvis kan kompensera sig för sambolagens bristande efterlevandeskydd genom att till exempel upprätta inbördes testamente och teckna olika typer av ömsesidiga livförsäkringar. Ett problem som ofta framkommer när det gäller försäkringsbestämmelser, är dock att sambobegreppet inte alltid är enhetligt. I min analys diskuterar jag huruvida sambolagens minimiskydd för efterlevande sambor är rimligt med tanke på dagens frekvens av samboförhållanden. I anslutning till detta tar jag också ställning till om lagstiftarens motivering till skillnaderna beträffande skyddslagstiftningen för makar/registrerade partner och sambor, motiverar upprätthållandet av två parallella regelsystem. Mot bakgrund av allmänhetens bristande kunskap om sambolagens regler diskuterar jag dessutom behovet av allmän information om lagens räckvidd. Jag ger också mina synpunkter på det faktum att sambobegreppet inte alltid är enhetligt