Åklagaren som domare en jämförelse mellan svensk och tysk rätt

I såväl Sverige som Tyskland lagförs endast en liten procentdel av alla brottmål i domstol. Istället ligger tyngdpunkten av rättskipningen idag utanför domstolen. Brottsligheten ökar och rättssystemen sätts under press. Det finns långt ifrån tillräckliga resurser att utreda varje brott genom en domstolsprocess. Därför har andra lösningar fått introduceras. Exempelvis har summariska processformer införts där åklagarna ges en beslutanderätt. Åklagarna har fått allt större befogenheter att besluta över brottmål utan domstols inverkan. Deras domarroll har gradvis vuxit sig starkare i takt med att möjligheterna att utfärda strafföreläggande samt att besluta att underlåta åtal har blivit större. Det lämnas relativt stort utrymme för åklagarna att göra egna bedömningar. Till viss del kan de välja i vilka fall åtal ska väckas. Det blir de som får döma över den misstänktes eventuella skuld. Det svenska och det tyska åklagarväsendet är till stor del uppbyggt på samma sätt. Båda är hierarkiska med en riksåklagare som högsta chef. Åklagarnas arbetssätt i de båda länderna uppvisar många likheter med varandra, men även en del olikheter. I både Sverige och Tyskland gäller i princip en absolut förundersöknings-plikt. Om en förundersökning ska inledas eller inte är dock ett beslut som åklagaren får fatta genom att granska varje enskilt ärende för sig. I de båda länderna ges åklagaren här ett relativt stort utrymme för sina bedömningar. En skillnad kan dock vara den svenska åklagarens möjlighet till att besluta om förundersökning vilket gör hans befogenhet något vidare. Absolut åtalsplikt gäller i båda länderna. Åklagarna är inte bara befogade utan även förpliktade att väcka åtal då tillräckliga skäl föreligger. Måttstocken för när åtal ska väckas är således densamma i de båda länderna. Det finns dock inga fasta regler för när tillräckliga skäl föreligger utan åklagarna i respektive land får bedöma omständigheterna i varje enskilt fall. Detta ställer höga krav på åklagarna. Om åtal ska väckas har de tyska åklagarna en hårdare kontroll på sig än vad de svenska har. I Tyskland finns det nämligen ett mellanförfarande där en domare beslutar om ett fall ska tas upp till domstol eller inte. Även om det sällan händer kan domstolen avvisa ärendet. Det finns stora möjligheter i såväl Sverige som Tyskland att göra avsteg från den absoluta åtalsplikten. Reglerna om åtalsunderlåtelse i de båda länderna uppvisar stora likheter. Åklagarna ges stora befogenheter att klara av ett ärende utan domstols medverkan. De största skillnaderna ligger däri att bifall från domstolen kan krävas i vissa fall i Tyskland. Detta innebär en inskränkning för de tyska åklagarna i deras beslutanderätt. Däremot finns det i Tyskland en möjlighet att ålägga gärningsmannen med vissa förpliktelser i gengäld mot att åtal underlåts. Då det svenska rättssystemet saknar sådana möjligheter kan det inom detta område te sig mer stelbent än det tyska. Det kan konstateras att de båda rättssystemen skulle kunna lära av varandra för att förbättras