Marknadsmissbruk

Syftet med förevarande uppsats är att beskriva och närmare analysera gällande rätt i Sverige avseende marknadsmissbruk. Dessutom redogörs övergripande för insiderlagstiftningens historiska utveckling. Utifrån presentationen analyseras sedan innebörden av begreppet insiderinformation och vilka förändringar som har skett avseende marknadsmissbruk i och med införandet av MmL. Därutöver analyseras om lagstiftningen har blivit tydligare samt hur effektiviteten är i den nuvarande lagstiftningen. Slutsatser dras därefter av det som analyserats. Den första lagstiftningen i Sverige som syftade till att motverka insiderhandel kom till under 1970-talet. Genom bland annat en internationell samordning inom EG har lagstiftningen sedermera steg för steg utvecklats för att motverka marknadsmissbruk. Det genomgående syftet med insiderlagstiftningen har varit att upprätthålla allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. Den 1 juli 2005 infördes lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och genom denna lagen infördes EU:s marknadsmissbruksdirektiv i Sverige. Marknadsmissbruk är en sammanfattande benämning på insiderbrotten, obehörigt röjande av insiderinformation samt otillbörlig marknadspåverkan. Ett grundläggande begrepp i sammanhanget för att vidare granska insiderbrotten och obehörigt röjande av insiderinformation är vad som avses med insiderinformation. Insiderinformation är ett fenomen som genom sina något oklara rekvisit är svårt att precisera. I lagen definieras det som information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument. De förändringar som har skett när det gäller insiderbrotten genom införandet av MmL är att personkretsen har utvidgats till att omfatta alla som har kännedom om en omständighet som är kurspåverkande. Det har inte längre någon betydelse på vilket sätt man fått tillgång till insiderinformationen. Även transaktioner som företas utanför värdepappersmarknaden kan vara att se som insiderbrott. Dessutom är försök till insiderbrott genom ikraftträdandet numera straffbart samt att oaktsamhet räcker för straffansvar vid vårdslöst insiderförfarande. När det gäller otillbörlig marknadspåverkan har det straffbara området utvidgats till att även omfatta åtgärder som har företagits utanför värdepappersmarknaden men som får effekter där. Jämfört med tidigare lagstiftning som stadgade uppsåt har den nuvarande bestämmelsen skärpts så till vida att det är tillräckligt att personen inser eller borde inse att de handlingar som vidtas otillbörligt påverkar marknadspriset eller sänder vilseledande signaler på värdepappersmarknaden. Ytterligare en nyhet är den rapporteringsskyldighet som föreligger för värdepappersinstitut, börser och auktoriserade marknadsplatser att rapportera till Finansinspektionen om det kan antas att en transaktion utgör eller har samband med insiderbrott eller otillbörlig marknadspåverkan. Införandet av de nya bestämmelserna har medfört ett visst tydliggörande i lagen på en del punkter. Främst det faktum att personkretsen har utökats samt att insiderbrott även kan ske utanför värdepappersmarknaden innebär en ökad tydlighet. Effektiviteten i lagstiftningen har ännu inte visat sig i praktiken. Antalet rapporteringar till Finansinspektionen har dock ökat markant men antalet fall som leder till åtal är fortfarande lågt