Stöld av biologiskt material - hur skall det bekämpas?

Det växande intresset för forskningen inom bioteknikområdet har medfört ett ökat behov av nytt biologiskt material. Universitet och företag runt om i världen använder sig av genetiskt material som härstammar från biologiskt material och traditionell kunskap i andra länder genom prospektering. Tidigare var den här verksamheten i princip oreglerad, med undantag för lokala föreskrifter från t.ex. markägaren. Man talade också i ordalag som biologisk allemansrätt eller mänsklighetens arvegods. Den här ordningen var mycket fördelaktig för forskare runt om i världen. Man hade fri tillgång till en alldeles egen botanisk trädgård med oändliga resurser till sitt förfogande - jorden. I takt med kartläggningen och exploateringen av dessa resurser har vissa mönster framträtt vid hanteringen av detta material. Det har blivit alltmer framträdande att företag i i-länder skickar forskargrupper till länder med rik biologisk mångfald för inhämtande av prover på biologiskt material. Dessa har förädlats och/eller modifierats för att slutligen resultera i en kommersiell produkt. De länder som bidragit med materialet som legat till grund för produkten vill naturligtvis ta del av den vinst som uppkommit, av rättviseskäl eller p.g.a. att landet ifråga helt enkelt inte har någon annan resurs att exploatera. En ny term såg dagens ljus - biopiracy. 1992 samlades fler än 150 nationer i Rio de Janeiro för att försöka komma till rätta med de här problemen. Resultatet blev Konventionen om biologisk mångfald (CBD). Huvudpunkterna i konventionen är att en stat har suverän rätt över sina (biologiska) naturtillgångar och att man ges rätt att villkora tillgängligheten och exploateringen av dessa på den grunden att skälig och rättvis fördelning av de uppkomna vinsterna (ABS) måste komma till stånd. D.v.s. ingen vinstfördelning, - inget material. Två år senare trädde WTO: s immaterialrättsliga handelsdokument ikraft - TRIPS. Detta innebar ett obönhörligt krav på medlemsstaterna att tillhandahålla ett effektivt immaterialrättsligt skydd för alla typer av uppfinningar, inklusive sådana som bygger på biologiskt material. Under de drygt tio år som gått har i-länderna, där produkterna patenteras och saluförs, förfinat och förstärkt det immaterialrättsliga skyddet inom de flesta områden - speciellt inom den biotekniska industrin. Samtidigt har u-länderna, i de flesta fall, utnyttjat sin av CBD givna rätt att lagstifta om tillgängligheten till sina biologiska resurser. I många fall genom mycket långtgående biodiversity acts där man som förutsättning för ett tillstånd att föra ut biologiskt material kräver allehanda motprestationer av prospekterande företag. Allt ifrån royaltyersättningar till allokering av produktens produktion till ursprungslandet. Man har nu enligt min mening kommit till den punkten att det är så svårt att få tillgång till biologiskt material p.g.a. de mycket tröga och snåriga regelverken som byggts upp för att säkerställa en skälig och rättvis vinstdelning att dels detta strider mot TRIPS-avtalet (i de fall man vill patentera en sådan uppfinning i ursprungslandet) dels att ABS-lagstiftningens komplexitet, långsamhet och kostsamhet kan komma att leda till en ökning av biostölder. Det är helt enkelt lättare att stoppa proverna i fickan, bedriva sin forskning och patentera uppfinningen överallt utom i ursprungslandet där ABS-lagstiftningen upprätthålls med hjälp av konkreta sanktionsmöjligheter. För att komma till rätta med de här problemen måste man angripa problemet på samtliga nivåer - internationellt, nationellt och lokalt. Man måste finna en lösning som gagnar de inblandade parterna, forskningen och, sist men inte minst, miljön. Tillgängligheten av biologiskt material måste förenklas men samtidigt måste tyngdpunkten för incitamenten, för att få de prospekterande företagen att dela med sig av vinster till ursprungsländerna, ligga på de länder där deras produkter patenteras, genom lagstiftning som gör patenten angripbara i fall av biostöld