Garantier i olika skeden av en företagsförvärvsprocess och köparens vetskap om garantibrister

Denna framställning behandlar rättsläget beträffande frågor om prekontraktuella garantiers köprättsliga betydelse och köparens vetskap om garantibrister vid överlåtelser av aktiebolag. Med utgångspunkt i rättsläget diskuteras hur frågor om prekontraktuella garantier och köparens vetskap kan regleras i ett överlåtelseavtal. Framställningen berör såväl frågan om varför ett visst förhållande bör regleras som vilken reglering som kan anses vara mest fördelaktig för respektive part. Den dispositiva rätt som kompletterar överlåtelseavtalet är av stor betydelse då överlåtelseavtalen sällan eller aldrig utgör en fullständig riskfördelning mellan köpare och säljare. Förekomsten av allmänt formulerade integrationsklausuler eller svepande bortskrivningar förtar enligt författarens slutsats inte betydelsen av den dispositiva rätten. Tillämplig dispositiv lag för överlåtelser av aktiebolag är enligt författarens mening köplagen. Gränsen mot skuldebrevslagens tillämpningsområde bör här dras med analogi till koncerndefinitionen i ABL 1 § 11. Brott mot garantier i det skriftliga överlåtelseavtalet medför att fel anses föreligga enligt KöpL 17 § 1 och 3 st. Även prekontraktuella garantibrister kan utgöra köprättsliga fel under vissa förutsättningar. För det första kan den prekontraktuella garantin, förutsatt att avtalet inte innehåller en integrationsklausul, tolkningsvis bli en del av avtalet varvid fel föreligger enligt 17 § 1 och 3 st. Om den prekontraktuella garantin inte blivit en del av avtalet kan brott mot densamma ändå utgöra fel enligt 18 § 1 st. eller 19 § 1 st. 1p. om köparen kan visa att garantin inverkat på köpet och avtalet inte innehåller en preciserad bortskrivning av de aktuella reglerna. Köprättsligt fel kan även föreligga enligt 17 § 3 st. om den prekontraktuella garantin medfört att köparen fått befogad anledning att förutsätta att bolaget haft en viss egenskap som sedan visat sig vara felaktig. Köprättsligt fel enligt 17 § 3 st., 18 § 1 st. och 19 § 1 st. 1p. anses dock inte föreligga om säljaren vidtagit rättelse av den felaktiga prekontraktuella garantin. Om köparen haft faktisk vetskap om en garantibrist prekluderas det köprättsliga felet. Även fel som köparen bort märka prekluderas om säljaren uppmanat köparen att undersöka bolaget, förevisat eller hållit det tillgängligt för undersökning, om köparen på eget initiativ genomfört en undersökning eller om själva utförandet av en undersökning följer av sedvänja. Rättsläget beträffande frågan om själva genomförandet av due diligence uppnått sedvanestatus är oklart. Sådana förhållanden som ryms inom vad köparen bort märka kan sägas utgöra köparens undersökningsplikt. Vid en bedömning av vad undersökningsplikten omfattar ska domstolen beakta omständigheter såsom den tid köparen haft till förfogande, kostnaderna för en undersökning, huruvida målbolaget varit svårundersökt, vilken sakkunskap köparen har, hur säljaren agerat och om en viss grad av noggrannhet kan anses följa av sedvänja. Även rättsläget, vad gäller frågan om due diligence ska ha en viss omfattning på grund av föreliggande sedvänja, är oklart. Förmodligen kommer någon sådan praxis inte heller att utvecklas då tvister med anledning av företagsförvärv sällan avgörs i allmän domstol och då due diligence-undersökningens ''normala omfattning'' förändras kontinuerligt. En viktig slutsats i detta arbete är att parterna bör reglera de områden som med en tillämpning av köplagens regler medför svåra och dyra bedömningsfrågor. Ofta krävs det, för att uppnå en sådan ordning, mer specificerade skrivningar än de som ofta förekommer i företagsöverlåtelseavtal. Som ombud för köpar- respektive säljarparten vid en förhandling om ett företagsförvärv är det av största vikt att känna till rättsläget enligt dispositiv rätt, och hur rättsförhållandet mellan parterna påverkas av olika avtalsregleringar, för att på bästa sätt tillgodose klientens intresse