Fängelset - är det existensberättigat?

Den äldsta straffteorin är den om vedergällning. Straffen var inriktade på att tillfoga kroppen smärta och skada under allmänt beskådande. Avrättningar var offentliga skådespel och skulle avskräcka allmänheten från att sätta sig upp mot furstemakten genom att begå brott. De kvalfulla straffen kunde dock ibland få motsatt effekt genom att väcka sympati för den laglöse och avsky för den grymme fursten. Upplysningstänkarna krävde humanare strafformer och lade grunden för den klassiska straffrättsskolans rättviseprinciper om likhet, proportionalitet och skuld. Vägen bort från den medeltida vedergällningen innebar att straffen inte längre verkställdes i offentlighetens ljus, utan utfördes bakom lyckta dörrar. I samband med tanken om en rättvisare och humanare straffmakt skedde också en övergång från kroppsstraff till att straffa ''själen'', intellektet eller fångens vilja. I slutet på 1800-talet uppkom nya straffrättsskolor som stod i opposition mot den klassiska straffrättsskolan. Dessa hade en preventiv inställning till straffinstrumentet. Genom allmänprevention skulle folket avskräckas eller hindras från viljan att begå brott. Genom individualprevention, med behandling eller oskadliggörande, skulle individen hindras från fortsatt brottslig aktivitet. Den största skolan, den sociologiska skolan, såg brottet som en effekt av brottslingens levnadsförhållanden. Straffet skulle vara ändamålsenligt, nämligen återställa brottslingen till normalläge. Brottslingsklientelet indelades i olika kategorier och individuellt avpassade behandlingsåtgärder skulle sättas in för att vårda de kriminella ur sitt beteende. De olika skolorna eller ideologierna, med idéer om rättvisa, proportionalitet, individualprevention, allmänprevention, behandling, oskadliggörande, har omväxlande varit de härskande teorierna för bevarande av fängelset som institution från upplysningen fram till idag. Fängelset som en fysisk byggnadskonstruktion har också alltsedan upplysningen varit i form av en allseende övervakning, ett Panopticon. Fängelset har samtidigt sökt fungera som en mental konstruktion, en övervakning och ett allseende som sökt påverka brottslingens tankar och handlingsmönster. Fängelset har hela tiden haft som officiellt mål att hindra brottslingen från att fysiskt kunna begå brott, liksom att hindra viljan att begå brott. Och allt sedan dess födelse har det misslyckats med sin uppgift. Kriminaliteten tycks inte nämnvärt påverkas av fängelsets existens. Möjligen ska inte detta misslyckande ses som ett just ett misslyckande utan kanske är det så att det underliggande målet med fängelset som institution är, inte att bekämpa kriminaliteten, utan att avskilja avvikarna från de normala. För att skapa en härskande norm måste samtidigt en abnormalitet skapas. Fängelset fyller denna funktion