Anmälan vid företagskoncentrationer - förhållandet mellan den svenska och EG-rättsliga konkurrenslagstiftningen

Vid förvärv, eller annan ändring av kontrollen i ett företag, kan koncentrationen bli anmälningspliktig till behörig myndighet enligt Konkurrenslagen (1993:20) eller koncentrationsförordningen 139/2004. För att avgöra om så är fallet beräknas den sammanlagda omsättningen i de berörda företagen. Koncentrationskontrollen i EU är konstruerad genom ett system med dubbla jurisdiktioner. Syftet med uppsatsen är delvis att utröna hur denna kompetensfördelning är uppbyggd. Kommissionen har exklusiv kompetens att bedöma koncentrationer som har gemenskapsdimension, det vill säga som når upp till vissa fastställda tröskelvärden för företagens omsättning. Om gemenskapsdimension föreligger, får koncentrationen som huvudregel inte prövas av ett medlemslands konkurrensmyndighet, den så kallade ''one-stop-shop'' principen gäller. Detta för att koncentrationer som har gränsöverskridande verkningar inte skall behöva prövas i flera länder, vilket är tänkt att spara företagen tid och pengar. EU:s koncentrationskon­troll grundas även på subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut skall tas så nära källan som möjligt. Koncentrationer som inte har gemenskapsdi­mension kan prövas av de nationella konkurrensmyndigheterna. För svenska företag innebär detta att anmälan skall skickas till Konkurrensverket om företagen kommer över tröskelvärdena för omsättningen enligt KL. Dessa värden ses nu över för att eventuellt sänkas. Systemet innebär att det finns en trestegsordning. Stora koncentrationer skall anmälas till kommissionen, mellanstora koncentrationer till Konkurrensverket medan små koncentrationer hamnar utanför kontrollen. Det finns dock ett undantag från ''one-stop-shop'' principen genom att ärenden under visa förutsättningar kan hänskjutas från kommissionen till medlemsländerna och vice versa. Detta fungerar som ett korrigerande medel för de koncentrationer som har hamnat ''fel'' genom den första fördelningen baserad på omsättningen. Systemet med omsättningsgränser och dubbla jurisdiktioner har varit utsatt för kritik och år 2004 kom därför den nya koncentrationsförordningen. I den valde kommissionen att utveckla systemet med hänskjutningar för att bättre få till en prövning i rätt instans. Den största nyheten, och även den största succén med den nya förordningen, är att företagen själva har fått rätt att begära att ett ärende skall hänskjutas. I uppsatsen diskuteras de problem som trots ändringarna fortfarande föreligger med den nuvarande kompetens­fördelningen mellan de enskilda staterna och kommissionen. Slutsatsen är att dagen system leder till extra kostnader och rättsosäkerhet för företagen genom att omsättningsgränserna inte fördelar ärendena rätt och att det därför måste ske hänskjutanden. Företagen kan inte förlita sig på att hänskjutan­dena blir godkända då medlemsstaterna har en vetorätt. Som ett alternativt förslag till dagens system föreslås att det skall vara frivilligt för företagen om de vill anmäla en koncentration, som påverkar tre eller fler länder, till kommissionen eller till alla berörda medlemsstater