En föräldraförsäkring för jämställdhet och barnets bästa?

Sedan 1974 har vi en föräldraförsäkring som ska möjliggöra för kvinnor och män att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Dagens regler ger föräldrarna sammanlagt 480 dagar med föräldrapenning, varav 60 dagar måste tas ut av vardera föräldern, medan de kan fördela övriga dagar så som de själva behagar. Statistiken visar att denna valfrihet innebär att kvinnorna tar ut en stor majoritet av dagarna, medan männen väljer att hålla sig till de två månader de tilldelas lagstiftningsvägen. Det finns ingen oemotsagd anledning till att föräldrarna delar dagarna på detta sätt, men många sällar sig till den grupp som menar att traditioner och förväntningar från samhället gör att kvinnan stannar hemma, medan mannen värnar om sin karriär och roll som försörjare. Föräldrarna själva säger sig vara relativt nöjda med hur de delar dagarna och menar att en stor anledning till varför de delar som de gör är att de inte har råd att låta mannen stanna hemma. Ekonomin kan alltså vara en del av förklaringen, men samtidigt är det långt ifrån alla familjer som förlorar särskilt mycket på att låta dela jämnt istället för att mamman tar de flesta dagarna och långt ifrån alla verkar agera ekonomiskt rationellt i detta sammanhang. Problemet med uttagsstatistiken är att man ofta förknippar en god uppväxt med lång tid i hemmet, vilket faller på kvinnans lott och resulterar i att hon är mer frånvarande på arbetsmarknaden. Detta ger arbetsgivare en god anledning att akta sig för att befordra och anställa kvinnor till positioner där de vill, så långt det är möjligt, försäkra sig om att arbetstagaren stannar kvar i sin anställning utan långa ledigheter. Arbetsgivaren kommer att utgå ifrån att kvinnan kommer att vara mer frånvarande än mannen, så kallad statistisk diskriminering, varvid mannen kommer i ett mer fördelaktigt läge. Kvinnor betalar som kollektiv på så vis sitt höga uttag av föräldraledighet med lägre lön, sämre karriärmöjligheter, lägre SGI och sämre pension. De hamnar dessutom på positioner där de är lätta att ersätta och på dessa kvinnodominerade arbetsplatser uppfattas arbetsgivaren i högre grad som positiv till arbetstagarnas föräldraledighet, än på andra arbetsplatser. I försök att vända trenden infördes i två etapper de månader som är reserverade för vardera föräldern. Utvecklingen är i dag framme vid ett förslag (SOU 2005:73) om en tredelad föräldraförsäkring, som innebär att endast en tredjedel av dagarna får delas mellan föräldrarna. Förhoppningen är att uttaget ska öka bland män. Intresset för förslaget har varit stort och bemötts med både ris och ros. Vissa menar att detta är ett viktigt steg för jämställdheten, men att det krävs en helt individualiserad föräldraförsäkring för att resultat verkligen ska uppnås. Andra är av åsikten att barnets bästa inte tillgodoses i förslaget, då man menar att flera barn riskerar att förlora tid i hemmet, då pappan inte tar ut fler dagar, utan låter dem brinna inne. Uppsatsen diskuterar huruvida detta är två förenliga mål och om barnets bästa måste innebära en lång tid i hemmet. Vilken väg vi än väljer att gå krävs ett val. Vi kan inte både låta föräldrarna välja själva och använda föräldraförsäkringen som ett styrmedel med siktet inställt på en jämställd arbetsmarknad