Barnets rätt att komma till tals i asylprocessen : om likheter och diskrepanser mellan policy och praktik

Kapitlet behandlar principen om barns rätt att komma till tals iMigrationsverkets handläggning av asylärenden. Syftet är att i ettförsta steg beskriva vad rättigheten att komma till tals har för innebördenligt svensk lagstiftning och andra policydokument. I ett andra stegsätts sedan dessa beskrivningar i relation till tjänstemännens berättelserom barns rätt och möjlighet att komma till tals. Texten belyserdiskrepanser mellan policy och praktik när barns rätt att komma tilltals omsätts i asylhandläggningen. För det första hörs barn inte i denutsträckning som kan förväntas utifrån riktlinjer i policydokument.För det andra berörs sällan barnets asylskäl i intervjun med barnet. Fördet tredje tillmäts barnets berättelse liten betydelse i asylprövningen.Förklaringen till de diskrepanser som identifieras kan sökas på fleraolika nivåer. På individnivån kan skillnaderna förklaras med psykologiskafaktorer såsom handläggares rädsla för att re-traumatiserabarn, vilken ställs mot barnets möjlighet att berätta om upplevelsersom kan ligga till grund för ett bifallsbeslut. Vidare framkommer enfrustration över att barnets bästa är en vag princip som ska genomsyraverksamheten, samtidigt som det ställs höga krav på en snabbhandläggning. På en organisatorisk nivå kan skillnaden förklaras medatt Migrationsverkets målsättning att korta handläggningstidernaställs mot föresatsen att principen om barnets bästa ska genomsyraverksamheten, bland annat genom att personalen har ändamålsenligkompetens. På en samhällsnivå kan skillnaderna förklaras med attmotstridiga bilder av barn förenas i en gemensam kontext: Bilder avatt barn i allmänhet är sårbara och asylsökande barn särskilt utsattaställs mot samhällsintresset att upprätthålla en reglerad invandring