Tystnaden om det tysta : Specialpedagogers erfarenheter av samverkan kring barn som inte talar eller har Selektiv Mutism

Selektiv Mutism är en ångestproblematik som innebär att barnet talar obehindrat hemma men är helt tyst i andra sammanhang och situationer, vanligtvis i skolan och denna problematik drabbar ungefär en procent av alla barn i Sverige. Tillståndet försämrar prestationsförmågan i skolan och i sociala sammanhang, vilket kan få förödande konsekvenser om barnet inte ges det stöd som krävs att komma ur det. Syftet med föreliggande studie var att undersöka vilka upplevelser specialpedagoger har av att arbeta med barn med som inte talar eller har Selektiv Mutism samt bidra med kunskap och möjligheter vad gäller samverkan med andra aktörer kring dessa barn. För att besvara syftet användes semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fyra specialpedagoger i en kommun i Sverige. Tidigare forskning visar att forskarna är eniga om att tidiga insatser är viktiga, att det finns behandling att få samt att det är av stor vikt att olika aktörer samverkar för att nå ett lyckosamt resultat. Studiens resultat visade att specialpedagogernas erfarenheter varierar beroende på hur många barn de mött samt hur arbetet organiserats på arbetsplatserna. Samtliga var eniga om att bemötande och förhållningssätt är betydelsefullt och att samverkan med vårdnadshavare är viktigt för att stödja barnets väg till att tala i alla miljöer. Resultatet påvisade att den så viktiga samverkan mellan olika instanser är näst intill obefintlig och att pedagoger behöver mer kunskap om tillståndet