Europeiska unionens påverkan på svensk motiveringsskyldighet under offentlig upphandling

Den här uppsatsen utgår från det upphandlingsdirektiv som Europeiska unionen antog 2014, ett direktiv som skulle modernisera och uppdatera föråldrade upphandlingsregler inom hela den europeiska gemenskapen. Uppsatsen tittar närmare på de direktivartiklar som ställer krav på upphandlande myndigheters motiveringsskyldighet som är en del av det som inom EUrätten kallas för principen om god förvaltning. En rättssäkerhetsprincip som ska garantera den enskildes trygghet emot maktutövare. Beslut som fattas av maktutövare ska motiveras för att öka transparensen och öppenheten. Uppsatsen tar också upp det som inom EU-rätten kallas för medlemsländernas processuella autonomi, ett begrepp som innebär att medlemsländer har rätt till visst självbestämmande när det kommer till hur deras förvaltningsarbete ska skötas och verka, så länge EU-rättens mål och krav genomförs ska medlemsstaterna själva kunna bestämma över genomförandet. För att EU ska kunna rättfärdiga att de gör intrång i medlemsländernas självbestämmande måste de kunna hänvisa till grundfördragens mål. Syftet men den här uppsatsen är att undersöka hur artiklarna om motiveringsskyldighet implementerades av Sverige. Uppsatsen ämnar också kommentera förhållandet mellan artiklarna om motiveringsskyldighet och den processuella autonomin som medlemsländerna har i förhållande till unionen. Uppsatsen söker också svar på motiveringsskyldigheten inom offentlig upphandlingsförfarandet kan komma att användas i framtiden. Slutsatsen som uppsatsen leder fram till är att de artiklar som ålägger myndigheter att motivera individuella beslut hade kunnat genomföras med den svenska förvaltningslagen och är således inte nödvändiga för att upprätthålla en god konkurrens inom offentlig upphandling. Däremot är de artiklar som rör normbeslut inte genomförbara med hjälp av Sveriges tolkning av motiveringsskyldigheten och därför nödvändiga försvarbara i förhållande till konkurrensen. Den andra slutsatsen uppsatsen kommer fram till är att EU tenderar att använda motiveringsskyldigheten som ett verktyg för att driva igenom och normalisera deras vision för upphandlingsförfarandet. Om utgångspunkten för motiveringsskyldigheten är att främja rättssäkerheten för den enskilde så har EU använt denna utgångspunkt för att driva igenom sin politiska vision och inte bara för att stärka den enskildes ställning i förhållande till myndigheter. Det är ingen hemlighet att EU ser offentlig upphandling som ett viktigt område där de har stora möjligheter att påverka utvecklingen