The Function of Ethnic and National Identities in Cultural Minority Rights Argumentation : A grass-root discourse study from Northern Norway

The ethnic diversity in Europe is increasing and targeted cultural rights for old and new minorities are today a hot topic of debate. Most studies of these debates have so far focused on public discourses. This thesis asks how ethnic and national identities gain function as arguments in these debates and takes the study of them to the grass-root level of a specific locality: Porsanger. Porsanger is a municipality in Northern Norway with three official cultures; Sámi, Kven and Norwegian. Lately, also new immigration has increased the local diversity. The specific objective of this thesis is to analyse 1) in what kind of discourses ethnic and national identities gain function as arguments, 2) what kind of versions of these identities they facilitate, and 3) what kind of norms and ideologies these arguments build on. The primary material of the study consists of thematic, qualitative interviews with 19 inhabitants from Porsanger, all with diverging backgrounds and ethnic affiliations. The analysis was done with Discourse Analysis and borrowed concepts from Argumentation Theory. The discursive contextualization was done with ethnographic material and 36 thematic interviews from Porsanger (from year 2015 and 2017), previous research, media material and governmental documents. The results show, that the utterances in which diverging constructs of ethnic and national identities gain argumentative function reflect two central ideologies. First off, the function of ethnic identities is especially prominent in utterances which build on the idea that cultural rights are a question of minority categorization and of being an “authentic” minority. Three legal categories with different ethnic criteria, which entitle to different levels of protection, form the basis for targeted minority rights today: indigenous peoples, national minorities and immigrant groups. Sámi are today recognized as indigenous peoples and Kven as a national minority. Three discourses are identified in the material. In discourses in which the status or the authenticity of a specific group is questioned, ethnic identities become a matter of debate. In the Discourse of sameness, groups are re-constructed as indistinguishable right claimants. In the Discourse of opportunism, existing rights are opposed by questioning the authenticity of specific group identities. The normative presuppositions in these discourses insinuate that those that are autochthonous and “authentic”; those traditional and genetically and culturally distinct, have the most right to cultural protection. Secondly, the utterances also reflect the public discourses in which cultural rights boil down to a question of national belonging: a question of who should receive protection by the state and whose culture belongs in the public sphere. Hence, also re-constructions of the nation gain function. Several pan-ethnic boundaries such as “western”, “indigenous”, “Muslim” and “refugee” are drawn in these negotiations of belonging. Those culturally most distant are constructed as having the least right to belong. In addition, and more surprisingly, also the region of Porsanger gains a clear function. I argue, that Porsanger takes form as a nation-like construct. In the Discourse of regional belonging, constructs of Porsanger and the Norwegian nation justify different standpoints on the inclusion of immigrant cultures. The Norwegian nation or Porsanger as multicultural functions as an argument for increased rights for immigrant groups, while Norway as mono-cultural, and Porsanger as part of it, functions for the opposite. Constructing everyone in Norway as ethnically “mixed”, functions both as an argument against exclusion of immigrants but also against targeted rights as such. Conversely, constructing the nation as built on several distinct peoples (Norwegian and Sámi or Kven) becomes an argument for targeted rights. This thesis shows that rights and identities are negotiated in plural and fragmented ways and in relation to other groups, the nation, and the regional community. The thesis shows that identity construction is a dialectic, context dependent, glocalised way of ordering the world.Den etniska mångfalden i Europa ökar och differentierade kulturella rättigheter för nya och gamla minoriteter omdebatteras ständigt. De flesta tidigare studier om dessa diskussioner har fokuserat på offentliga diskurser. Denna pro gradu frågar hur etniska och nationella identiteter får function som argument i dessa diskussioner och tar granskningen av dem ned på gräsrotsnivån i en specifik lokalitet: Porsanger. Porsanger är en kommun i Nordnorge med tre officiella kulturer; samisk, kvänsk och norsk kultur. I tillägg har den lokala mångfalden ytterligare ökat av nutida invandring. Det specifika syftet med denna pro gradu-avhandling är att analysera 1) i hurdana rättsdiskurser etniska och nationella identiteter får en funktion som argument, 2) hurdana versioner av etniska och nationella identiteter dessa konstruerar, samt 3) vilka normativa och ideologiska förutsättningar de bygger på. Det primära materialet i studien består av tematiska och kvalitativa intervjuer med 19 personer som bor i Porsanger, alla med olik etnisk bakgrund. Materialet analyserades med diskursanalys och lånade begrepp från argumentationsteori. Analysen kontextualiserades med 36 kvalitativa intervjuer samt etnografiskt material från Porsanger (från år 2015 och 2017), tidigare forskning, media-artiklar samt statliga dokument. Resultaten visar att de yttrande där olika konstruktioner av etniska och nationella identiteter får funktion som argument reflekterar två centrala idéer. För det första så är funktionen av etniska identiteter speciellt prominent i de yttranden som reflekterar de juridiska och offentliga idéer enligt vilka kulturella rättigheter är en fråga om minoritetskategorisering samt om vilka minoriteter som är “autentiska”. Idag står tre juridiska kategorier som grund för minoritetsrättigheter; ursprungsfolk, nationella minoriteter och invandrargrupper. Samerna är idag erkända som ursprungsfolk och kväner som en nationell minoritet. De tre kategorierna berättigar till olika grader av kulturellt beskydd och har olika etniska kriterier. Av denna orsak blir etniska identiteter fokus för debatt i diskurser där den officiella statusen eller “äktheten” av en specifik grupp ifrågasätts. Tre diskurser identifierades i materialet. I Diskursen om “likhet” är grupper konstruerade som oåtskiljbara som rättssökande. I Diskursen om “opportunism”, är existerande rättigheter ifrågasatta genom att betvivla en gruppidentitets ”äkthet”. De normativa förutsättningarna för argumenten i dessa diskurser antyder att de grupper som har rötter till landet, traditionella livsstilar och är genetiskt, kulturellt och lingvistiskt homogena och distinkta, har den främsta rätten till kulturellt beskydd. För det andra, så reflekterar yttrandena offentliga diskurser enlight vilka minoriteträttigheter är en fråga om samhörighet med nationen. Således får också konstruktioner av nationen funktion som argument. Flera pan-etniska gränser så som ”västerländsk”, “ursprungsfolk”, ”muslim” eller ”flykting” dras i dessa förhandlingar om gemenskap. De som konstrueras som kulturellt mest avlägsna ges minst rätt till samhörighet och till kulturella rättigheter. Förvånansvärt nog får också regionen Porsanger en klar diskursiv funktion i dessa yttranden. Jag hävdar, att Porsanger tar form som en konstruktion lik nationen. I Diskursen om regional samhörighet rättfärdigar olika konstruktioner av Porsanger och den norska nationen olika ståndpunkter för inkluderingen av invandrargrupper. Då den norska nationen eller Porsanger är konstruerade som mångkulturella, fungerar de som argument för inkludering av invandrarkulturer. Om den norska nationen å andra sidan konstrueras som monokulturell, och Porsanger som en del av den, blir de ett argument för det motsatta. I tillägg kan konstruktionen av alla i Norge som lika etnisk blandade fungera för inkludering av invandrargrupper, men också som ett argument emot differentierade rättigheter till att börja med. Konstruktioner av nationen som byggt på olika folk (norrmän, samer och kväner) fungerar å andra sidan som rättfärdigande av dem. Avhandlingen visar att identiteter och rättigheter är förhandlade på fragmenterade och plurala sätt och i relation till andra grupper, till nationen och till den lokala gemenskapen. Denna avhandling visar att identitetskonstruktion är ett dialektiskt, kontextbetingat, glokaliserat sätt att organisera världen omkring sig