Dimensioneringskriterier för flödesutjämning i dagvattendammar

Den grundläggande inriktningen för hanteringen av dagvatten är att avvattna bebyggelsen utan att därför påverka vattenbalansen mer än nödvändigt. Med ökad hårdgjord yta ökar mängden dagvatten och med den ökar risken för översvämningar, erosionsproblem och höga föroreningshalter i sjöar och vattendrag. För att minska de problem som en ökad dagvattenmängd ger kan utjämningsmagasin anläggas. Syftet med detta arbete har varit att belysa vilka faktorer som har betydelse vid dimensionering av ett öppet utjämningsmagasin för dagvatten och hur man går till väga. Vid dimensionering är det flera faktorer som påverkar hur utformningen görs. I litteraturen finns olika lösningar på hur beräkningar kan genomföras och vilka faktorer som bör tas hänsyn till. I den studerade litteraturen framkommer dock tre avgörande faktorer som måste tas hänsyn till för att utjämningsmagasinet skall fungera, nämligen inflöde, regleringsvolym och utflöde. För att ta fram vilka faktorer som påverkar dimensioneringen i praktiken gjordes intervjuer med ett antal personer som har erfarenhet av dagvattenhantering i öppna system. Urvalet av intervjupersonerna gjordes med hjälp av att ringa ett antal kommuner för att fråga efter vem som projekterar dammar hos dem. Även tips från föreläsare i kursen Vattenbyggnad vårvintern 2008 (SLU, Alnarp) har använts. 12 intervjuer har genomförts med personer som arbetar på konsultföretag, inom kommunen, på vägverket och på jordbruksverket. Intervjuerna visar att de flesta som arbetar med projektering dagligen använder Svenskt Vattens publikation P90 (2004) som manual varav 5 personer kompletterar med egna modeller. När det gäller inflödet är varaktigheten på det dimensionerande regnet en viktig parameter. I Vägverkets manual från 1990 rekommenderas en regnvaraktighet med 2-års återkomsttid. I intervjuerna framkommer det att alla räknar med större regn, majoriteten räknar med ett 10- års regn. Regleringsvolymen styrs av dimensionerad regnvarighet och intensitet säger alla de intervjuade och de påpekar också att begränsningen i utflödet är avgörande. Av intervjuerna framkommer att flera av de intervjuade för ett resonemang om vad som händer om utjämningsmagasinet inte räcker till, dvs. att det bräddar och de ger olika förslag på lösningar. Lokala förhållanden avgör hur stort utflödet kan vara. I låglänta områden och där vattenreglering förekommer kan en vattenståndshöjning om någon cm vara oacceptabel. I de vattendrag där det finns dikningsföretag finns reglering för hur stort flödet får vara. Begränsning av flödet ut från utjämningsmagasinet kan styras genom val av utloppsanordning. Det finns både fast och reglerbar anordning, där den fasta kräver mindre skötsel och underhåll. 7 av de intervjuade föredrar en fast utloppsanordning, medan 5 personer föredrar en reglerbar anordning. En avslutande fråga ställdes om vilken som är den svagaste länken i ett dagvattensystem för stora flöden. Denna fråga ställdes för att få en tydlig bild på vilken faktor som den intervjuade anser vara väsentligast vid dimensionering. Volymen måste vara tillräcklig, anser 7 personer. Det väsentliga är att systemet är dimensionerat för de stora flödena, så att de kan tas om hand i dagvattensystemet. Att utloppet är det viktigaste, anser 4 personer. Fungerar inte utloppet kommer anläggningen att brädda mer än den är dimensionerad för. Att det inte är alldeles självklart hur en projektör skall gå till väga för att dimensionera ett utjämningsmagasin visar både teoriavsnitt och intervjuer. Parametrarna varierar och vilken beräkningsgrund som används har stor betydelse för resultatet. Däremot framgår det tydligt vilka faktorer som har betydelse vid dimensionering av ett utjämningsmagasin för dagvatten, vilket var syftet med denna studie. Det finns behov av ytterligare diskussion kring vilka parametrar och beräkningsgrunder som bör användas, för att utjämningsmagasinen skall dimensioneras med säkerhet och precision i framtiden