Gestaltningen och etablering av Förintelseminnet i Sverige

Artikeln handlar om de monumenten över Förintelsens offer som restes i Sverige mellan 1949 och 1998 och kompletterar och till viss del korrigerar bilden av hur minnet av Förintelsen har vuxit fram i Sverige. Medan vissa menar att Förintelsen inte uppmärksammades alls i Sverige förrän på 1980-talet, visar artikeln att minnesmonument faktiskt restes både direkt efter kriget och under de följande decennierna. Om vi frigör oss från dagens förståelse av Förintelsen och den nu etablerade vokabulären kan vi ta till oss de tidiga verken och därmed få en mer nyanserad bild av hur minneskulturen har förändrats. Därmed kan vi också ge dem som drev monumentfrågan det erkännande som de inte tidigare fått men som de förtjänar. De tidiga monumenten är knappast kända för en bredare krets och syftet med artikeln är att göra fler uppmärksamma på deras existens. De tidiga verken ger framförallt uttryck för de överlevandens behov av att sörja sina anhöriga som blivit offer för nazisternas folkmord. Med tiden och med nya judiska invandrare och flyktingar från kontinenten växte nya behov fram som så småningom ledde till fler monument. Det blir tydligt hur minnena omförhandlas inom den judiska minoriteten som för övrigt inte var en homogen grupp. Parallellt med dessa omförhandlingar etablerades minnet av Förintelsen internationellt som en referenspunkt i historien. Tillsammans med de överlevandes och deras anhörigas engagemang blev Förintelsen en viktig referenspunkt både inom den judiska gruppen och så småningom även i det svenska majoritets­samhället (något som behandlas i del 2)