Ihållande oro och behov av stöd : Upplevelse av att vara förälder till ett barn med diabetes typ 1

Diabetes typ 1 är idag ett växande problem bland barn och ungdomar i Sverige. Den kroniska sjukdomen innebär ett stort egenvårdsansvar. Hälso- och sjukvården har till uppgift att stödja egenvården genom att informera om hur de berörda kan förhindra allvarliga följder som kan uppkomma samt stötta de berörda till en bra livsstil som gynnar sjukdomen. Som sjuksköterska kan man möta de här barnen med diabetes typ 1 och deras föräldrar på vårdcentraler och sjukhus. Det är viktigt att sjuksköterskan är medveten om de känslor och den kunskap föräldrar innehar för att kunna stötta dem på bästa sätt. Syftet med uppsatsen är därför att beskriva föräldrars upplevelser av att leva med ett barn som har diabetes typ 1. Metoden vi valt att använda oss av är en litteraturstudie med grund i 8 kvalitativa artiklar som behandlar föräldrars upplevelser av att leva med ett barn med diabetes typ 1 i vardagen. Vi identifierade tre teman och nio underteman. Vårt resultat visar på en ständig oro hos föräldrarna. Tankarna på det drabbade barnet och sjukdomen finns ständigt i deras medvetande. Redan under barnets unga år infinner sig en oro hos föräldrarna inför tonårsperioden då barnet ska ges ett ökat egenvårdsansvar. Denna oro yttrar sig sedan i ett kontrollbehov vilket påverkar relationen mellan föräldrar och barn. Oron grundar sig i föräldrars upplevelse av kontrollförlust. Föräldrarna upplever även en brist på stöd ifrån hälso- och sjukvården. Diskussionen behandlar behovet av ett ökat stöd till både föräldrar och barn för att underlätta deras vardag. Även idén om en enskild kontaktperson till tonåringar lyfts fram. Vidare behandlas även hur uppmuntran och stöd från föräldrar kan förbättra och stärka förmågan till egenvård hos tonåringar samt behovet av upplyst skolpersonal för att tillgodose de drabbade barnens rättigheter.Program: Sjuksköterskeutbildnin