Ett skärpt informationsansvar för bolagsledning i aktiemarknadsbolag. I efterdyningarna av två ekonomiska kriser.

Efter att den s.k. ”IT-bubblan” sprack, vilket medförde ett antal stora konkurser så som Enron och Worldcom, beslutade sig kongressen i USA i början av 2000-talet för att införa strängare lagregler för bl. a informationsgivningen i aktiemarknadsbolag. Inom EU valde man till en början en lite annan väg, nämligen soft law-vägen, där man i stor utsträckning förlitade sig på självreglering. Efter nästa krasch, den s.k. ”Finanskrisen”, skruvades tumskruvarna åt ytterligare från amerikanskt håll. Då hade man inom EU redan börjat införa strängare regler, exempelvis ställdes det krav i prospektdirektivet på att ansvar skulle kunna utkrävas vid felaktiga eller vilseledande prospekt. För att snabbare kunna producera regler på en ständigt föränderlig finansmarknad, antog man den s.k. Lamfalussyprocessen, vilket resulterade i ett stort antal nya direktiv på relativt kort tid, däribland öppenhetsdirektivet och det ovan nämnda prospektdirektivet. Ett av de främsta syftena med den utökade EU-regleringen är att ”öka investerarnas förtroende för värdepappersmarknaden”, något som är viktigt för att de finansiella system, som vi alla lever i, skall fungera. För svensk rätt, där börsrättsområdet traditionellt sett i stor utsträckning reglerats genom självreglering, medförde implementeringen av de olika direktiven förändringar. Tidigare har ansvaret vid felaktigheter främst sanktionerats av avtalsbaserade regelverk, såsom Nasdaq OMX:s regler för emittenter. Man har traditionellt sett inom svensk rätt ansett att utomkontraktuellt skadestånd vid ren förmögenhetsskada ej ersätts då det inte är fråga om samband med brottslig handling, SkL 2:2. Större möjligheter att ställa en bolagsledning till svars för utomkontraktuellt skadestånd vid ren förmögenhetsskada finns dock reglerad i ABL 29:1 andra p. Uppsatsen anför att det informationsansvar och därmed förbundna skadeståndsansvar, som en bolagsledning har gentemot investerare, kan sägas ha utökats på senare år. Detta beror på ett ökat antal regler, och inte minst på den direktivkonforma tolkning som svenska domstolar måste tillämpa då svensk lagstiftning befinner sig inom direktivens tillämpningsområde. Detta gäller såväl ansvaret enligt SkL 2:2 som ansvaret enligt ABL 29:1 andra p. Vid en bedömning av huruvida culpa föreligger skall en avvägning göras mellan två motstående intressen. Då syftet med de direktiv som utökat antalet informationsregler är att skydda investerare och upprätthålla förtroendet för värdepappersmarknaden, torde denna avvägning ha förändrats, till investerares fördel. Uppsatsen ger en redogörelse av de regler som ABL 29:1 andra p. sanktionerar, dvs. ABL, tillämplig lag om årsredovisning, bolagsordningen, överträdelser av reglerna om prospekt i LHF kapitel 2, 2a, 2b, 2c, samt prospektförordningen. Uppsatsen utreder även huruvida annan informationsgivning potentiellt kan generera ett skadeståndsansvar. Exempel på det är den löpande information som börsbolagen är skyldiga att prestera enligt Nasdaq OMX:s regelverk. Ett annat exempel är frågan om betydelsen i skadeståndshänseende av regler i LvpM, såsom den s.k. försäkransmeningen i LvpM 16:9-10. Det är som nämnt inte bara ABL 29:1 som bolagsledningen måste ha i beaktande. Det allmänna skadeståndsstadgandet i SkL 2:2 har i rättspraxis ansetts kunna medföra skadeståndsansvar utan att det är fråga om brottslig gärning, i situationer som påminner om brottslig gärning, så som osant intygande, bedrägeri och svindleri. Svindleristadgandet behandlas mer ingående, och en komparativ jämförelse låter sig här göras med ett stadgande i amerikansk rätt, rule 10b-5