Vinster i välfärden : Funktion och opinion

Henrik Jordahl inleder sitt kapitel med en diskussion om de privata välfärdsföretagens omfattning. Av kommunernas kostnader för välfärdstjänster går 16 procentenheter till köp av privata utförare varav 13 procentenheter till köp av tjänster som utförs av privata företag och tre procentenheter till köp av tjänster som föreningar och stiftelser tillhandahåller. Landstingen och regionerna lägger 13 procent av sina kostnader för hälso- och sjukvård på köp av tjänster från privata utförare, nästan uteslutande vinstdrivande sådana. Jordahl drar slutsatsen att möjligheten att dela ut vinst ger ägarna starka incitament att driva verksamheten så effektivt som möjligt. Effektiv verksamhetsdrift kan även komma den offentliga köparen till del genom lägre priser. Vinsternas baksida är att kostnadsjakten riskerar att drivas för långt om verksamhetens mål är svåra att precisera i kontrakt och följa upp eller om brukarna inte har tillräcklig kvalitetsinformation när de väljer utförare. Varken internationell forskning eller svenska rapporter tyder dock på några stora skillnader mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande produktion av välfärdstjänster. Förslaget att begränsa välfärdsföretagens möjligheter till vinstuttag har ett starkt stöd bland svenska väljare. Genom en experimentellt utformad opinionsundersökning analyserar Jordahl hur detta stöd förhåller sig till uppfattningar om välfärdsföretagens rörelsemarginal. En central slutsats som Jordahl drar är att de flesta svenskar överskattar välfärdsföretagens rörelsemarginal (som uppgår till fem procent av deras omsättning). Svenskarna uppskattar rörelsemarginalen till 26 procent och en fjärdedel uppskattar marginalen till hela 40 procent, vilket med andra ord är en grov överskattning. Till följd av detta överskattar de flesta även välfärdsföretagens möjligheter att dela ut vinst till sina ägare. Ju mer någon överskattar välfärdsföretagens rörelsemarginal, desto mer positiv tenderar denne att vara till förslaget att begränsa möjligheten till vinstuttag. Dessutom blir människor mindre positivt inställda till att begränsa möjligheterna till vinstuttag när de får information om välfärdsföretagens faktiska genomsnittliga rörelsemarginal. Även om en majoritet alltjämt är positiva till att begränsa välfärdsföretagens möjligheter att dela ut vinst till sina ägare tyder undersökningen på att opinionen kring privata välfärdsutförare och deras vinstuttag är känslig för missuppfattningar. Till att börja med är det policyrelevant att de privata vinstdrivande utförarna ännu inte har uppnått några dominerande marknadsandelar i den svenska välfärdssektorn samtidigt som de överlag varken tillhandahåller sämre eller dyrare tjänster än de offentliga utförarna. Jordahl menar även att de flesta människor överskattar välfärdsföretagens genomsnittliga rörelsemarginal och att korrekt information om denna marginal påverkar deras inställning till en vinstutdelningsbegränsning. Detta leder tanken till behovet av information och ökad kunskap hos väljarna. Så skulle även kunna vara fallet för information om de vinstdrivande utförarnas marknadsandelar, kostnader och kvalitet. I vart fall framstår det som att politiker bör vara försiktiga med att använda enkla opinionsundersökningar som grund för sitt beslutsfattande