Bevisbördans placering i fordringsmål - en rättsfallsstudie

”De skäl som anförs i ’Tandläkarens olycka’ (NJA 2014 s. 364) rörande bevisbördans placering bygger i huvudsak på att ett påstående om försträckning står emot ett påstående av benefik karaktär …. De kan därför inte anses göra sig gällande med samma styrka när ett påstående om försträckning står emot ett påstående om betalning. […] Mot denna bakgrund finns anledning att i nu diskuterade fall falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår försträckning har bevisbördan för påståendet.” Citatet är taget ur Högsta domstolens dom den 22 december 2017 i mål nr T 5183-16 (nedan Terrys Restaurang). Genom avgörandet har Högsta domstolen frångått det missbruksresonemang som lanserades i Tandläkarens olycka och fastslagit att resonemanget inte är tillämpligt då svarandens förklaring till mottagandet av pengar inte är av benefik karaktär. I denna artikel analyseras och problematiseras de båda avgörandena från ett processrättsligt perspektiv. Slutsatsen är att Högsta domstolen skapat ett oförutsägbart rättsläge där karaktären på svarandens förklaring är avgörande för hur bevisbördan placeras