Desire Lines : Towards a Queer Digital Media Phenomenology

This dissertation explores ways in which “queer digital media use” co-produces senses of space, time, and queer being in contemporary Russia. Considering the particular implications of (in)visibility for queer living, and the importance of compartmentalizing conflicting spheres, the study provides a grounded account of queer life lived with and through digital media in a context currently characterized by “anti-gay” sentiments. Empirically, it draws on fieldwork and in-depth interviews with queer male informants in Saint Petersburg from 2013–2015 in accordance with a “non-digital-centric” digital ethnography. Taking a distinct phenomenological perspective, the study asks how digital media is implicated within the informants’ queer orientation towards the world. How does digital media affect perceptions of the here and now, the proximate and the distant, and spaces of belonging? In what way is it entwined with the directions they take and how they perceive of the future? And how do the different mobilities of flesh and code relate to one another? Aiming to answer such questions, the study outlines a “queer digital media phenomenology”, combining Sara Ahmed’s queer phenomenology and Shaun Moores’s media phenomenology. While Ahmed provides a deep understanding of queer habituation, Moores adds a consideration of the multiply positioned digital media user, as a fundamental pre-requisite for contemporary social experience. Rather than echoing commonly accepted ideas of speedup and instantaneousness within digital culture, the results show that digital media is often used among the informants to help produce slowness and to postpone further action. By producing spaces understood as “safe” and private, digital media provides sites where the work of generating a queer orientation can be done, and where the larger geography of everyday living may be negotiated. The study thus explores how the informants travel across multiple sites, particularly articulating the dynamics between online and offline spaces, and the discontinuities of queer digital media use. Challenging the idea of constant connectivity and an online/offline collapse, the dissertation follows recent studies in suggesting that digital media use exposes unorthodox ways of imagining relationality, why we need to critically consider inbuilt normative assumptions about the embodied subjects anticipated to live “seamless medialives”.I denna avhandling utforskas hur “queert digitalt mediebruk” samproducerar uppfattningar om tid, rum och queert varande i det samtida Ryssland. Med hänsyn till de särskilda implikationer som (o)synlighet har för queera individer, samt vikten av att hålla isär sfärer som står i konflikt med varandra, ämnar den att bidra med en kontextualiserad beskrivning av hur queert liv levs med och genom digitala medier, i en miljö präglad av ökad homofobi. Empiriskt baseras studien på fältarbete och djupintervjuer med queera män i Sankt Petersburg från 2013–2015, i enlighet med en ”non-digital-centric” digital etnografi. Genom att anlägga ett distinkt fenomenologiskt perspektiv, avser studien besvara frågor om hur digitala medier hör samman med informanternas queera orientering i världen. Hur påverkar digitala medier uppfattningar av det som är avlägset och nära, och var de tänker sig höra hemma? På vilka sätt är digitala medier sammanflätade med informanternas riktning framåt och hur de förnimmer sin framtid? Och hur kan vi förstå samspelet mellan kroppars och digitala koders olika rörelseförmåga? För att besvara sådana frågor sätter studien samman en ”queer digital mediefenomenologi”, genom att kombinera Sara Ahmeds queera fenomenologi med Shaun Moores mediefenomenologi. Medan Ahmed erbjuder en djupare förståelse för queer habituering understryker Moores att en fundamental utgångspunkt för att förstå samtida sociala erfarenheter är att den digitala medieanvändaren är mångfaldigt positionerad i flera rum samtidigt. Medan digital kultur vanligen sammankopplas med ökat tempo visar resultaten att informanterna ofta använder digitala medier för att sakta ner farten och skjuta upp vidare handling. Digitala medier genererar rum som uppfattas som ”säkra” och/eller privata där det ”arbete” som krävs för att utveckla en queer orientering kan göras, och där vardagslivets övergripande geografi kan förhandlas. Studien utforskar därmed hur informanterna rör sig mellan olika rum och betonar särskilt dynamiken mellan platser online och offline för att fånga diskontinuiteten i queert digitalt mediebruk. Därmed vill avhandlingen utmana idéer om konstant konnektivitet och en online/offline-kollaps, och i likhet med samtida röster peka på att digitalt mediebruk visar på okonventionella sätt att föreställa sig det relationella, varför vi kritiskt behöver granska normativa utgångspunkter gällande de kroppsliga subjekt som antas leva ”sömlösa medieliv”