Omprövningsrätten enligt skadeståndslagen i förhållande till rättskraft

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden