Välvillighetens Paradox

Bakgrund: Av alla som drabbas av stroke får cirka en tredjedel afasi som direkt följd av sjukdomen. Oförmåga att kommunicera kan ha negativa konsekvenser, därför är det viktigt att sjuksköterskan har kunskap om, och anpassar omvårdnaden för att kunna utöva en personcentrerad omvårdnad, vilket är bakgrunden för denna studie. Syfte: Att beskriva vårdpersonals omvårdnad av strokedrabbade patienter med afasi, samt att beskriva vårdpersonalens erfarenheter av att vårda strokedrabbade patienter med afasi – med fokus på kommunikation. Metod: Strukturerad litteraturstudie av kvalitativ empiri baserad på elva studier varav majoriteten härstammar från Skandinavien. Använda sökblock var: Stroke, Communication och Nurses. Resultat: Tre huvudteman identifierades: icke-verbal kommunikation, hjälpmedel samt sjuksköterskans bemötande. Sjuksköterskan använde icke-verbal kommunikation genom beröring, kroppsspråk och observation av ansiktsuttryck för att tolka patienten. Hjälpmedel sjuksköterskan tog i bruk var att dela upp information, tala långsamt, vänta på svar då tid var av betydelse, ta en sak åt gången, gestikulera tydligt, visa sitt engagemang genom att gissa och hjälpa patienten att finna orden samt återgivning av information för jakande eller nekande. De använde även närstående, bilder, illustrationer, och skriftligt stöd för hjälp i kommunikationen. Det tredje temat, bemötande, innefattade att sjuksköterskan hade ett uppgiftsorienterat bemötande framför personcentrerad. Sjuksköterskan var styrande i samtalen och exkluderande mot patienten när andra personer satt med. Osäkerhet kopplat till okunskap framkom som en förklaring till beteendet. Konklusion: Sjuksköterskan har en god intention med sitt bemötande av patienter med afasi, men välvilligheten till att anpassa sig kan ibland ha motsatt effekt då sjuksköterskan tenderade att styra kommunikationen. Detta hade grund i osäkerhet och okunskap om diagnosen. För att uppnå förståelse måste både parter vara aktiva i kommunikationen.Background: A third of those suffering from stroke acquire aphasia as a direct consequence. Inability to communicate may lead to depression, which is why it is of importance that the nurse adapts her care according to the patients’ abilities. Nurses’ knowledge about aphasia can help strengthen the patients’ self-esteem and enable a higher level of care. Aim: Portrait nurses’ care of patients with aphasia aswell as describing nurses’ experiences of caring for patients with aphasia– focusing on communication. Method: Structured qualitative literature review including eleven articles, majority originated from Scandinavia. The search for scientific papers was conducted by using the keywords stroke, communication and nurses. Result: The articles generated three main themes: Non-verbal communication, tools and nurses’ reception. The nurse used non-verbal communication by touch, body language and active observation of the patient. Tools used was dividing and repeating information. Speak loud and clearly. Show interest and that there was time and help the patient finding the words by guessing. Using the relatives as a communication tool same as pictures, illustrations and writing as support in the communication process. The third theme, nurses’ reception, included that nurses tended to have a task based communication and directed the dialogue or excluded the patient when others were around. Insecurity due to lack of knowledge can be an explanation for this behavior. Conclusion: Although good intentions with reception of patients with aphasia, this showed reverse effect when the nurse tended to control the conversation due to insecurity by a lack of knowledge. To reach understanding both parts had to be active in the communication process