Man promenerar i dimma - En studie av flyktingars berättelser om asylprocessen

Denna uppsats bygger på sju livsberättelseintervjuer med personer som genomgår eller har genomgått en lång asylprocess. Fyra kvinnor och tre män har bidragit med sina berättelser om deras erfarenheter av att vänta länge på beslut om uppehållstillstånd. Uppsatsens huvudsakliga syfte är att ge ökad förståelse kring hur flyktingskap och en lång asylprocess påverkar människors förmåga att berätta och således deras möjlighet att vara aktiva i konstruktionen av sin egen identitet. De frågor som avhandlas och diskuteras är: • Vad kan det innebära för en individs identitet att fly sitt land och under lång tid vänta på beslut om asyl? • Vilka berättelser kan berättas? • Vilken verklighet lyfts fram som central i berättelserna? • Hur hanterar de sin situation och ger sina liv mening? Analysen bygger på framför allt två teoretiska perspektiv: narrativ teori och identitetsteori. Utgångspunkten är att människor skapar mening i händelser genom berättande och att de i denna meningsskapande process formar (och omformar) sina identiteter – den bild av sig själv som man har och som man vill presentera för andra. I analysen urskiljs tre olika typer av berättelser som representeras i det empiriska materialet: berättelsen som inte kan berättas, berättelsen som kan berättas och berättelsen som måste berättas. Studien visar att mina intervjupersoners erfarenheter av asylprocessen för de flesta av dem inte låter sig berättas. I berättelserna skildras en verklighet präglad av ovisshet, upplevelse av att vara misstrodd, samt maktlöshet. Ett tydligt resultat är att asylprocessen påverkar människors berättelse, identitet och självbild. Att hantera väntans villkor upptar intervjupersonernas berättelser och möjligheten att själv reflektera över sin egen identitet uppslukas därför helt av ovisshet. Titeln på uppsatsen sammanfattar studiens resultat väl – att vänta på asyl är som att promenera i dimma. Som asylsökande lever man med den ständiga frågan om vad som ska hända imorgon och vad som ska hända efter asylprocessen. Att inte veta något om framtiden gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att skapa en sammanhållen berättelse och bild av sig själv.This essay is based on seven lifestoryinterviews with people who are undergoing or have undergone a long asylum process. Four women and three men have contributed with their stories about their experiences of waiting for a determination of their application for residence permit. The main aim of the essay is to give better understanding of how to be a refugee and a long asylum process affects people's ability to narrate and thus examine their opportunities to be active in the construction of their own identity. The questions that are debated and discussed are: • What can it mean for an individual's identity to escape her country and for a long time wait for decision of asylum? • What stories can be told? • What reality are highlighted as central in the stories? • How do they handle their situation and give meaning to their lives? The analysis is based on two main theoretical perspectives: narrative theory and identity theory. The approach is that people create meaning of events through storytelling and that they through this process of narrating construct (and reconstruct) their identities - the self image as one have and wants to present to others. In the analysis three different types of stories are distinguished, stories that are represented in the empirical material: the story that can not be told, the story that must be told and the story that are gladly told. The study shows that my interviewees experiences of the asylum process for most of them can not be told. The stories depict a reality marked by uncertainty, a feeling of being mistrusted, and powerlessness. A clear result is that the asylum process affects people's stories, identity and self image. Managing the conditions of waiting occupy my interwiewees stories and the possiobility to reflect over ones own identity becomes therefore completely engulfed of uncertainty. The title of the paper summarizes the results of the study well - waiting for asylum is like walking in fog. As asylum seekers are living with the constant question of what will happen tomorrow and what will happen after the asylum process. Not knowing anything about the future makes it very difficult, not to say impossible, to create a coherent story and self image