Tioårsregelns, 3 kap 19 § inkomstskattelagen, existens i svensk rätt - Är regeln begränsad av skatteavtal - Är regeln förenlig med de fria rörligheterna i EUF-fördraget?

Svensk skatterätt har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. En bidragande orsak till det är Sveriges internationella åtagande, främst medlemskapet i EU. I en tid när det är väldigt enkelt att flytta mellan stater behövs regler inte bara för hur problemet med juridisk dubbelbeskattning ska lösas utan även för hur staterna skall hindra att de förlorar skatteintäkter p.g.a. skatteflykt. Tioårsregeln infördes för att Sverige ville skydda sitt skatteanspråk och förhindra skatteflykt. Genom tioårsregeln så tillförsäkras Sverige skatt på kapitalvinster på andelar som en begränsat skattskyldig person erhåller, dvs. en person som inte längre är bosatt i Sverige, stadigvarande vistas eller har väsentlig anknytning hit. Förutsättningen är att den skattskyldige någon gång under de tio åren som föregick försäljningen hade hemvist i Sverige. Vid en tillämpning av tioårsregeln kommer den ofta i konflikt med motsvarande krav på beskattning från den stat dit den skattskyldige har flyttat. Följderna av en dubbelbeskattning skulle bli katastrofal för den skattskyldige och för att undvika det ingår staterna skatteavtal där beskattningsanspråken fördelas. Problemet för Sverige är att skatteavtalen ofta har begränsat tioårsregeln, då det är hemviststaten som erhåller beskattningsrätten för kapitalvinster på aktier. Detta har varit den rådande uppfattningen i många år. Regeringsrätten konstaterade dock i RÅ 2008 ref 24 att en svensk intern regel, i det fallet CFC-lagstiftningen, kunde ges företräde framför ett skatteavtal. Domen har upprört mycket känslor bland kunniga inom skatterätten och frågan är om även andra svenska interna regler kan ges företräde framför ett skatteavtal? Uppsatsen syftar till att undersöka om den svenska tioårsregeln i 3:19 IL är begränsad av skatteavtal och om den är förenlig med EU-rätten