Straff, skadestånd eller något mittemellan? Om civilrättslig bestraffning genom skadestånd

Traditionellt sett drar jurister en bred skiljelinje mellan straffrätt och skadeståndsrätt. Inom straffrätten ligger fokus på handlingen och brottslingen som företagit handlingen. Skadeståndsrättens fokus är istället själva skadan och ersättningens storlek påverkas inte av handlingens eventuella förkastlighet. Enkelt uttryckt står straffrätten för fördömandet av gärningen medan skadeståndsrätten reparerar densamma. Detta är i alla fall vad som återges i läroböckerna. Med min uppsats vill jag utmana föreställningen att den svenska ersättningsrätten har en så begränsad funktion som att enbart vara reparerande. Jag hävdar till och med att skadeståndet i vissa fall fungerar som en civilrättslig bestraffning. Genom en undersökning av några väl valda skadeståndsrättsliga områden visar jag att det finns tillfällen då skadeståndet fungerar såväl avskräckande som vedergällande – begrepp som inte hör/hört hemma i skadeståndsrätten. Detta visar sig på olika sätt och har olika mycket stöd av lagstiftare och rättstillämpare. Uppsatsen rymmer grundläggande information om straffrätt och skadeståndsrätt för att hjälpa läsaren att identifiera likheter och särdrag. Den svenska lagstiftning som jag undersöker är kränkningsersättning, med en extra inblick i förtalsområdet, diskrimineringsersättning och den nya så kallade Ipred-lagen. Jag menar att det finns utrymme för ett bestraffande skadestånd i den svenska rätten just eftersom allmänheten kräver det. Hög ersättning till brottsoffer är ett enklare och kanske bättre sätt att tillfredställa allmänhetens behov av rättvisa än att göra straffen strängare. Skadeståndsrätten fyller ut genom avskräckning och vedergällning där straffrätten kommer till korta. Genom skadeståndsrätten flyttas fokus från gärningsman till brottsoffer, skadeståndsrätten blir ett sätt för den enskilde att själv kräva sin rätt, att synliggöras och ställa krav för egen del