Värdering av råvarulager i större tillverkande företag

Bakgrund och Problem: För tillverkande företag utgör företagets lager en av de värdemässigt mest betydelsefulla tillgångarna. Värderingen av denna balanspost har därför stor påverkan på företagets resultat vilket innebär att det är av stor vikt att värderingen blir så korrekt som möjligt från första början, det vill säga redan i råvarulagret. Detta för att få så små avvikelser som möjligt på det som går in i PIA, där de största värderingsproblemen uppstår. I uppsatsens inledning var vi i kontakt med ett större tillverkande företag som värderar sitt råvarulager utefter förutbestämda standardkostnader. Problemet med denna metod grundar sig i att varje komponent i råvarulagret värderas till den standardkostnad som ligger fast i systemet även om det verkliga anskaffningsvärdet fluktuerar. Detta innebär att den förutbestämda standardkostnaden sällan stämmer överens med det verkliga anskaffningsvärdet. Dessutom är företagets råvarulager så pass omfattande att de upplever det problematiskt att identifiera exakt vilken komponent som lyfts från råvarulagret in i produktion. De anser i och med detta att tillämpandet av standardkostnadsmetoden i en del fall kan medföra vissa svårigheter ifråga om att uppfylla de externa kraven på värdering av lager till anskaffningsvärde. Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka hur tillverkande företag, med många artiklar i sitt råvarulager, går tillväga för att fastställa anskaffningsvärdet på komponenterna. Vidare är syftet att få en uppfattning om det i praktiken går att följa lägsta värdets princip samt först in förs ut principen vid värdering av råvarulager. Vårt syfte är även att se till hur revisorerna tolkar de regler som finns vid värdering av varulager. Avgränsning: Vi har avgränsat oss till att endast fördjupa oss i tillverkande företags värdering av sitt råvarulager. Vidare har vi endast beaktat de lagar och rekommendationer som de utvalda företagen tillämpar, det vill säga ÅRL, Bokföringsnämndens allmänna råd samt Redovisningsrådets rekommendationer. Metod: Undersökningen bygger på en kvalitativ metod. Till en början har sekundärdata samlats in genom att vi tagit del av lagar, rekommendationer, litteratur samt vetenskapliga artiklar. Därefter har vi samlat in primärdata genom att utföra intervjuer med tre olika företag samt tre olika revisorer. Intervjuerna har sedan jämförts sinsemellan samt även ställts mot den sekundärdata som återges i referensramen. Resultat och Slutsats: Under uppsatsens gång har vi kunnat fastställa att hur företagen väljer att värdera sitt råvarulager, är direkt beroende av kapaciteten på deras interna system samt hur deras kalkyler är uppbyggda. Vi har även kunnat dra slutsatsen att den bästa metoden för att beräkna ett rättvist värde på råvarulagret oavsett värderingsmetod, är att beräkna ett snitt på anskaffningsvärdet. Vidare handlar det i praktiken om en avvägning mellan kostnad och nytta, då ett system som klarar de beräkningar som krävs skulle bli oerhört komplext och kostsamt