Självförsvarsrätt mot internationell terrorism? Utvecklingen efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001.

När FN-stadgan utformades efter andra världskrigets slut 1945 var avsikten att ge FN i det närmaste ”våldsmonopol” i mellanstatliga relationer. Staternas möjligheter att legalt använda sig av våld i sina inbördes relationer skulle beskäras till det yttersta och FN skulle stå som garant för freden. Den enda möjlighet till legalt unilateralt våld som behölls var staternas rätt till självförsvar vilken definierades i artikel 51 FN-stadgan. Vid utformningen av FN-stadgan fanns dock inte internationell terrorism i den utsträckning det finns idag. En terroristattack liknande den vi såg den 11 september 2001 i USA var en situation man inte kunde förutse. Artikel 51 utformades således bara att reglera en mellanstatlig relation där angriparen var känd och där självförsvarsåtgärderna följde omedelbart i anslutning till attacken. När attentatet var ett faktum blev därför frågan ifall världssamfundet skulle acceptera en nytolkning av stadgandet som skulle innebära självförsvarsrätt mot internationell terrorism. Problemen med en sådan tillämpning var många. Rättsläget var flytande och åsiktsskillnaderna många. En möjlighet att effektivt kunna bekämpa och försvara sig mot den nya internationella storskaliga terrorismen ställdes mot vikten av att minimera den mellanstatliga våldsanvändningen både på kort och lång sikt. Reaktionerna i världssamfundet efter den 11 september 2001 och det som fortfarande händer på den internationella arenan ligger till grund för min uppsats. Mitt syfte är att utreda hur självförsvarsrätten tolkats ur ett historiskt perspektiv samt tolka dess status idag, post 11 september 2001. Frågeställningen som jag skall försöka besvara är om det idag föreligger självförsvarsrätt mot internationell terrorism enligt FN-stadgans artikel 51