Psykisk störning och straffansvar

Psykiskt störda lagöverträdare har under lång tid särbehandlats med avseende på straffrättsligt ansvar i de flesta rättssystem. I Sverige tog sig denna särbehandling uttryck i straffriförklaring av en gärningsman som ansågs lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Den tilltalade bedömdes i dessa fall som otillräknelig och kunde alltså inte komma i fråga för straffansvar. Istället kunde han under vissa förutsättningar ges vård på sinnessjukhus. I och med Brottsbalkens införande avskaffades dock straffriförklaringarna och den psykiskt störde skulle fortsättningsvis jämställas med psykiskt normala lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Under förutsättning att den tilltalades psykiska störning vid gärningstillfället kan bedömas ha varit av allvarlig karaktär föreligger dock ett förbud mot att döma till fängelse, det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB. Om den psykiska störningen kvarstår vid domstillfället kan den tilltalade ådömas rättspsykiatrisk vård i enlighet med bestämmelserna i 31 kap. 3 § BrB. Föreligger dessutom risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet kan den rättspsykiatriska vården förenas med särskild utskrivningsprövning. Det nuvarande systemet anses vara förknippat med brister på så sätt att den som har begått t.ex. ett mycket allvarligt våldsbrott inte kan dömas till fängelse om en allvarlig psykisk störning förelåg vid gärningstillfället. Om den psykiska störningen enbart var av tillfällig natur och han inte lider av denna vid tillfället för domen kan han inte heller dömas till rättspsykiatrisk vård. I praktiken återstår då endast skyddstillsyn som möjlig påföljd, trots att gärningarna alltså kan ha ett synnerligen högt straffvärde. Denna fråga kom att ställas på sin spets i NJA 1995 s. 48 där den tilltalade led av ett snabbt övergående psykotiskt tillstånd vid tillfället för gärningen och därför i princip inte kunde dömas till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård. HD menade emellertid att BrB:s fängelseförbud inte var tillämpligt på snabbt övergående tillstånd av den sort som var för handen i detta fall. Den tilltalade kunde därför dömas till fängelse. I NJA 2001 s. 899 har HD ytterligare utvecklat frågan om hur tillfälligt psykiskt störda skall behandlas i straffrättsligt hänseende. I förevarande fall hade den tilltalade, i likhet med NJA 1995 s. 48, gjort sig skyldig till brottslighet med ett högt straffvärde under påverkan av en snabbt övergående allvarlig psykisk störning. En viktig skillnad jämfört med 1995 års fall var emellertid att den tilltalade i NJA 2001 s. 899 inte ansågs ha orsakat sitt psykotiska tillstånd genom egen förskyllan. Mot bakgrund av detta slog HD fast att fängelseförbudet är tillämpligt vid kortvariga förvirringstillstånd, dock under förutsättning att den allvarliga psykiska störningen inte har uppkommit genom eget vållande. Om gärningsmannen däremot borde ha räknat med att han skulle komma att hamna i ett kortvarigt tillstånd där han kan anses lida av en allvarlig psykisk störning föreligger alltså inte hinder mot att döma till fängelse. Den svenska modellen där allvarligt psykiskt störda i princip jämställs med psykiskt normala lagöverträdare har genom åren utsatts för kritiska synpunkter. En källa till kritik har varit det faktum att den tilltalade, för att kunna komma i åtnjutande av behövlig rättspsykiatrisk vård, måste fällas till ansvar för den begångna gärningen, trots att det är osäkert om t.ex. en gravt psykotisk person kan anses uppfylla kravet på uppsåt så som det har utvecklats i praxis. Domstolarna skulle därför enligt vissa betraktare understundom ”se genom fingrarna” med frågan om den tilltalade verkligen hade uppsåt till gärningen. Anledningen till att den misstänkte något lättvindigt anses ha uppsåt skulle då vara att domstolen kan döma till ansvar för gärningen och på så sätt föranstalta om rättspsykiatrisk vård. Om domstolen däremot var tvungen att ogilla åtalet p.g.a. bristande subjektiv täckning finns det en risk att den vård den tilltalade är i behov skulle gå om intet. Domstolens ”tänjande” av uppsåtsbegreppet skulle alltså ha ett vällovligt syfte, även om det får betraktas som principiellt tveksamt att det subjektiva rekvisitet inte bedöms enligt enhetliga normer. I Psykansvarskommitténs betänkande SOU 2002:3 föreslås bl.a. ett återinförande av tillräknelighetsbegreppet. De personer som i framtiden är tänkta att komma i föremål för straffriförklaringar avser emellertid en snävare kategori än de som idag omfattas av begreppet allvarlig psykisk störning och fängelseförbudet. Det innebär att en stor del av de personer som i dagsläget inte kan dömas till fängelse, fortsättningsvis kommer att kunna ådömas frihetsberövande påföljder på samma sätt som psykiskt friska lagöverträdare. Enligt betänkandet skall dock den som lider av en allvarlig psykisk störning och som har dömts till fängelse, ges ökade möjligheter att få rättspsykiatrisk vård inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet. Den tid som den intagne är föremål för rättspsykiatrisk vård skall då avräknas från fängelsestraffets längd