Kroppsspråk, handpåläggning, hängslen och livrem : ambulanspersonalens upplevelse av att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring

Bakgrund: Sverige har genomgått en förändring i demografi där en allt större del av befolkningen inte har svenska som modersmål. Samtidigt går ambulanssjukvården från att vara en transportfunktion där destinationen alltid varit akutsjukhus till att vara patientens första möte i en obruten vårdkedja. I detta nya uppdrag ingår att inhämta information, bedöma, vid behov behandla och slutligen transportera eller hänvisa patienten till rätt vårdnivå. Grunden för detta är en korrekt anamnes, bedömning och triagering.Detta ställer krav på individanpassad och differentierad vård. Språkförbistring på sjukhus har visat sig resultera i ökad handläggningstid, en större mängd undersökningar och fler vårdskador. Prehospitalt har forskning på språkförbistring inriktat sig på larmsamtal. Syfte:Syftet med denna studie var att undersöka ambulanspersonalens upplevelse att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring.Metod: Syftet besvarades genom en kvalitativ studie med induktiv kvalitativ innehållsanalys. Deltagarna utgjordes av sex ambulanssjuksköterskor och två ambulanssjukvårdare som alla hadeerfarenhet av att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring. Intervjudeltagarna rekryterades genom bekvämlighetsurval från ett mellansvenskt län. Data inhämtades med semistrukturerade enskilda intervjuer och analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorierframträdde. En mer fysisk bedömning beskrev hur ambulanspersonalen vid språkförbistring i större utsträckning nyttjade yttre, fysiska attribut för att göra en skattning av patientens kontaktorsak och allvarlighetsgrad. Att kommunicera annorlunda rörde hur vårdarna sökte kommunicera med patienten trots språkförbistring. Att handlägga utan information avhandlade information som ambulanspersonalen trots försök upplevde svår att klarlägga samt hur detta påverkade deras handläggning av patienten. Slutligen presenterades kategorin att skapa en relation vid språkförbistring som belyste hur intervjudeltagarna upplevde att deras mellanmänskliga vård påverkades vid språkförbistring. Slutsats:Studiens resultat påvisar att ambulanspersonals upplevelse av bedömning och vård vid språkförbistring karaktäriseradesav osäkerhet och en önskan om att kompensera för informationsluckor. Denna kompensation yttrade sig genom en noggrannare, bredare fysisk undersökning och bedömning samt en handläggning och vård som arbetar efter modellen ”hängslen och livrem”. Detta upplevdes också som begränsande då vårdarna avhöll sig från vissa åtgärder, såsom smärtstillning eller omstyrning till närakut, primärvård eller geriatriskt sjukhus. Då patienten var kritiskt sjuk upplevde inte personalen att omhändertagandet skiljde sig mot ett möte utan språkförbistring. Vid de tillfällen patienten inte var uppenbartakut sjuk upplevde personalen att de inte kunde ge samma möjligheter till en individanpassad vård och handläggning.En del av denna problematik skulle kunna adresseras genom ett utökat och anpassat besluts- och översättningsstöd för ambulanspersonalen.Background: Sweden is going through a demographic change in which a larger part of the population no longer has swedish as its first language. At the same time the ambulance service is transforming from a purely transporting service to an integrated part of the patients overall healthcare. This new mission involves to gather information, to assess, when needed to treat and finally to transport or direct the patient to the most suited level of care. This process is based on a correct patient history, assesment and triage. Previous research has shown that language barriers in hospitals result in an increased risk of delays, costly examinations and injuries. Prehospital research on language barriers have traditionally focused on the emergency phone-call. Aim: The purpose of this study was to explore ambulance staffs experiences and perceptions of assessing and caring for patients where language was a barrier. Method: This was a qualitative study using a qualitative content analysis. Participants included six Swedish ambulance nurses and two ambulance nursing assistants who all had experience in assessing and caring for patients where language had been a barrier.Participants were recruited based on convenience. Data was collected through semi-structured interviews and analysed using inductive content analysis. Results:Four main categories emerged. A more physical evaluation encompassed how the providers increased the importance of outside physical attributes to assess the patients condition and level of urgency. To communicate differently comprised hos staff despite language barriers sought to communicate with the patient. To process without information described information that staff despite attempts were unable to map and how this affected their assessment and decision-making. The final category regarded to create a relationship through the language barrier and how participants perceived that their interpersonal carewas affected by language difficulties. Conclusion: The ambulance staff perceived and experienced the assesment and care where language was a barrieras characterised by a higher degree of uncertainty and a wish to compensate for alack of information. This compensation manifested itself through a more thorough, wider physical examination and an assessment based on the principle of ”belt and suspenders”. This was perceived as a limitation as staff abstained from certain actions, such as administering pain relief or directly admitting the patient to primary care or a geriatric ward. The assessment and care for the critically ill patient did not differentiate from that of the everyday case. The moderately ill patient however was perceived as not to be given thesameoptions to an individually adapted care and handling. Part of this problematique could be adressed through an expanded and adapted language- and decision making-tool for the crews