Du är inte ensam : en uppföljningsmodell för ett unikt och skräddarsytt stöd till äldre närståendevårdare i Jakobstadsnejden

Syftet med denna undersökning var att kartlägga äldre (över 65 år) närståendevårdares upplevelser av närståendevård och behov av stöd samt hur väl den förväntade vårdtyngden överensstämmer med den subjektiva upplevelsen. På basis av kartläggningen har respondenten utarbetat en uppföljningsmodell för den formella personalen inom närståendevården för att kunna kvalitetssäkra uppföljningen av och rikta stödåtgärderna för närståendevårdarna rätt. Undersökningen med närståendevårdarna genomfördes med semistrukturerad intervju. Informanterna var fem till antalet. Intervjusvaren analyserades med induktiv kvalitativ innehållsanalys. För att bedöma de fem vårdbehövandes vård- och servicebehov användes instrumentet RAI Screener Oulu. Resultaten visar att livskvalitet för närståendevårdarna är att få leva ett naturligt liv tillsammans med sin livskamrat: att få bo hemma tillsammans och leva ett aktivt och värdigt liv. För att ha kapacitet att vårda sin livskamrat behövs goda förutsättningar, positiv inställning och fungerande copingmetoder. Det förekommer fysiska/praktiska, psykiska och emotionella hot mot livskvaliteten och hälsan. Närståendevårdarna behöver stöd för att kunna uppleva livskvalitet och ha hälsa samt ha förutsättningar att bemöta de vårdbehov livskamraten har. Stödet ska ges på olika områden; i mötet med vården, i den emotionella dimensionen, i den sociala dimensionen, som avlastning och intervallvård, som kunskap och information, för att underlätta vårdandet och vardagen samt för att upprätthålla livskamratens funktionsförmåga. Enligt uppföljningsmodellen som respondenten presenterade är det sjukskötaren som innehar helhetsansvaret för att stödet uppföljs. Samtliga stödbehovsområden bör kartläggas och sedan tas ställning till hurudant och hur mycket stöd som behövs på varje område. Slutligen vidtas åtgärder på de områden där närståendevårdarens förutsättningar är bristfälliga. Övrig personal som kan bistå med stödtjänster är servicehandledare, läkare, hälsovårdare, fysioterapeut, psykolog, församlingsanställda, föreningsaktiva och anhöriga.Tämän tutkimuksen tarkoitus oli kartoittaa vanhempien (yli 65 vuotta) lähiomaisten kokemuksia suhteessa omaishoitoon ja tuen tarpeeseen sekä kuinka hyvin odotettu hoitotiheys vastaa subjektiivista kokemusta. Kyselyn perusteella tekijä on kehittänyt seurantamallia omaishoidon viralliselle henkilökunnalle, jotta varmistettaisiin seurannan laadunvarmistus ja kohdennetut tukitoimenpiteet lähisukulaisille. Omaishoitajien tutkimus suoritettiin puolistrukturoidulla haastattelulla jossa haastateltiin viisi omaishoitajaa. Haastatteluvastaus analysoitiin induktiivisella kvalitatiivisella sisällönanalyysillä. RAI Screener Oulun välineen avulla arvioitiin viiden hoitoriippuvaisten terveys- ja palvelutarpeita. Tulokset osoittavat, että lähiomaisten elämänlaatu on elää luonnollista elämää kumppaninsa kanssa: elää aktiivista ja arvokasta elämää yhdessä kotona. Jotta omaishoitajalla olisi kyky hoitaa kumppaneitaan, tarvitaan hyviä edellytyksiä, positiivista asennetta ja tehokkaita selviytymismenetelmiä. On olemassa fyysistä / käytännöllistä, henkistä ja emotionaalista uhkaa elämänlaadulle ja terveydelle. Omaishoitajat tarvitsevat tukea, jotta he voivat kokea elämänlaatua ja olla terveitä sekä saada kykyjä kohdata elämäkumppanin hoitotarpeita. Tukea olisi annettava eri aloilla: hoitoon yhteydenotossa, emotionaalisessa ulottuvuudessa, sosiaalisessa ulottuvuudessa, vapaa-ajan mahdollistamisena ja intervallihoitona, tiedon ja tiedotteen välittäjänä, hoidon ja arjen helpottamiseksi sekä elämänkumppanin toimintakyvyn ylläpitämisessä. Tekijän esittämän seurantamallin mukaan sairaanhoitaja on se, jolla on kokonaisvastuu tuen valvonnasta. Kaikki tukialueet on kartoitettava ja sen jälkeen otettava kantaa siihen miten ja kuinka paljon tukea tarvitaan kullakin alueella. Lopuksi toteutetaan toimia niillä aloilla, joilla omaishoitajien edellytykset ovat riittämättömät. Muu henkilökunta, jotka voivat auttaa tukipalveluihin, ovat sosiaaliohjaajat, lääkärit, terveydenhuollon ammattilaiset, fysioterapeutit, psykologit, seurakuntatyöntekijät, seuraaktiiviset ja sukulaiset.The purpose of this study was to map the family caregivers´ experiences of informal care and their need for support and how well the expected care burden corresponds to the subjective experience. Based on the survey the respondent has developed a follow-up model for the formal staff in informal care in order to ensure quality assurance of the follow-up and targeted support measures for the family caregivers. The survey with the informal caregivers was conducted with a semi-structured interview. The informants were five in number. The data from the interviews was analyzed with inductive qualitative content analysis. To assess the healthcare and service needs of the five reliants the instrument RAI Screener Oulu was used. The results show that quality of life for informal caregivers is to live a natural life with their partner: to live together at home and to live an active and worthy life. In order to have the capacity to care for their life companions good conditions, positive attitude and effective coping methods are needed. There are physical / practical, mental and emotional threats to the quality of life and health. The informal caregivers need support to be able to experience quality of life and to have health as well as having the means to respond to the care needs of the life companion. Support should be given in different areas; in the meeting with care, in the emotional dimension, in the social dimension, as relief and interval care, as knowledge and information, to facilitate care and everyday life as well as to maintain the functional capacity of the reliant. According to the follow-up model presented by the respondent, the nurse holds the overall responsibility for the support follow-up. All areas of support need to be mapped and then decided what kind of and how much support is needed in each area. Finally, action is taken in those areas where the conditions for the informal caregivers are inadequate. Other staff who can assist with support services are service counselors, doctors, healthcare professionals, physiotherapists, psychologists, parishioners, associates and relatives