Hole

I mitt arbete har jag utgått ifrån mina tankar om att vara kropp, om rädslor och känslor kring sjukdom och kroppens förfall. Det söker sig mot de inre upplevelserna, tankarna, känslorna och kanske nånstans också det undermedvetna. Ett försök att fånga ett diffust tillstånd av att pendla mellan realism och fantasi. För mig handlar det om den abstrakta, overkliga och kanske till och med lite skrämmande sinnesstämning man kan hamna i när man försöker greppa en svår situation. En destruktiv cirkel av ältande, förnekelse och verklighetsflykt. Vi har alla våra sätt att hantera, eller processa det som skrämmer oss i att existera. Fantasin får vara mitt sätt. Genom mina smycken vill jag spegla kroppen som en abstrakt, ospecificerad form mot de påtryckningar, spänningar och den utsatthet det innebär att vara kropp i det omgivande samhället. Objekten blir som ett skal av någonting som varit, som det tomrum som blev kvar. Eller ett skydd mellan mig och verkligheten. Ett filter, en fantasi. Som en del av kropp men är den mänsklig? Kan jag få formerna att se ut som om de växer in i varandra och rör sig? Jag tar ut former i aluminium, relaterade till fragment och silhuetter av kroppens insida. Först bearbetar jag materialet med borren. Små små hål får täcka ytan, eller lösa upp den. Jag använder ett trasigt borr, det skapas som en krater runt hålet. Det bildas en ny yta. Som knottrig hud, ett membran eller organ som släpper igenom någonting eller som andas. Hur mycket material kan jag ta bort? Kan jag få håligheten att tala om nedbrytningen av kroppen, förgängligheten, men samtidigt locka till egna (undermedvetna) associationer? Aluminium är ett material jag arbetat i tidigare, det är smidigt att forma och bearbeta men framförallt är det så lätt att jag kan välja att arbeta stort i förhållande till kroppen. Det känns viktigt att gå upp i skala för att ge uttryck för de känslor jag vill jobba med. Ju fler hål, ju mer material jag tar bort desto mer abstrakt blir vikten