Multimodal pain rehabilitation in specialist care settings. A survey of physiotherapeutic interventions.

Bakgrund: Långvarig smärta har konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå och är ett stort folkhälsoproblem. Forskning har visat måttligt till starkt vetenskapligt stöd för multimodal rehabilitering (MMR) vid komplex smärtproblematik. Vad fysioterapeuten använder för åtgärder inom MMR och hur samarbetet med andra yrkeskategorier ser ut finns dåligt beskrivet. Syfte: Att kartlägga fysioterapeutens arbete inom ramen för multimodal smärtrehabilitering inom specialistvården (MMR2). Metod: Webbenkätstudie där data samlades in från 71 fysioterapeuter som arbetade på enheter anslutna till Nationella registret över smärtrehabilitering (NRS). Resultat: Fysioterapeuternas arbete bestod framförallt av undervisning/råd och olika former av träning. Strategier för beteendeförändring, övningar i medveten närvaro/kroppsmedvetenhet och hemövningar var andra vanliga åtgärder. Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Kognitiv beteendeterapi (KBT) användes i flera moment av rehabiliteringen på många enheter. Rehabilitering i grupp var vanligast med aktiva åtgärder som till exempel träning. Rehabiliteringsperioden var vanligen 8-11 veckor, under vilken patienten träffade en fysioterapeut flera gånger i veckan. Teamen hade ett tätt samarbete med regelbundna teamträffar, uppföljningar och gemensamma åtgärder. Slutsats: Fysioterapeutens arbete inom MMR2 utgår från ett biopsykosocialt perspektiv där tyngdpunkten ligger i att återställa och/eller förbättra kroppsfunktion. Fysioterapeuterna har bred kompetens och lång erfarenhet vilket möjliggör att deras kunskaper om kroppen och rörelsesystemet kan integreras med åtgärder för beteendeförändring. Tillsammans med övriga yrkeskategorier täcker fysioterapeutens arbete in alla domäner i Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). För en ökad förståelse kring vad som styr valet av fysioterapeutiska åtgärder inom MMR2 och hur arbetet med dessa åtgärder ser ut i den kliniska vardagen behövs fortsatt forskning.Background: Chronic pain is a common cause for patients seeking care. The consequences of chronic pain can be seen at both individual and social level. Research has shown moderate to strong scientific support for multimodal rehabilitation (MMR) in complex pain problems. What the physiotherapist uses for interventions within MMR and how the collaboration with other occupational categories works is poorly described. Aim: To study what interventions physiotherapist’s use in multimodal pain rehabilitation in specialist care settings (MMR2) in Sweden. Methods: Web survey study where data was collected from 71 physiotherapists working at units connected to the Swedish Quality Registry for Pain Rehabilitation (SQRP). Results: The most common interventions were teaching/counseling and various forms of exercise. Strategies for behavioral change, mindfulness/body awareness and homework exercises are other commonly used interventions. Acceptance and Commitment Therapy (ACT) and Cognitive Behavioral Therapy (CBT) were used in several stages of rehabilitation on many units. Rehabilitation in group were the most common form of work and the interventions are primarily patient active as physical activity. The rehabilitation period were usually 8-11 weeks, where the patient saw a physiotherapist several times a week. The teams worked closely with regular team meetings, follow-ups and sometimes joint actions such as patient education and group training. Conclusion: The physiotherapist's work in MMR2 is based on a biopsychosocial perspective where the focus lies in restoring and/or improving body function. Physiotherapists have broad competence and long experience, enabling their knowledge about the body and the movement system to be integrated with behavioral change technics. Together with other occupational categories, the physiotherapist's work covers all domains in the Functional Classification, Disability and Health Classification (ICF). For increased understanding of the choice of physiotherapeutic interventions within MMR2, and how these interverventions works in the clinical setting, further research is needed