Pragmatisk idealism och (inter)nationell solidaritet : En retorisk analys av Socialdemokraternas omläggning av flyktingpolitiken hösten 2015

Uppsatsen analyserar hur Socialdemokraterna argumenterar kring migrationspolitiken före och efter beslutet i november 2015 att anpassa svensk asyllagstiftning till EU:s miniminivå. En central fråga är hur åtstramningen motiveras utåt och i förhållande till den egna parti­identiteten. Flyktingfrågan knyter också an till två konfliktlinjer som funnits inom Socialdemokraterna genom historien där den ena går mellan visionär idealism och pragmatisk dags­politik, den andra mellan internationalism och värnande av nationell stabilitet och välfärd. Dessa spänningar återspeglas i de identitetskonflikter Socialdemokraterna har att hantera i samband med omläggningen av flyktingpolitiken. Utifrån Kenneth Burkes pentadmodell kan analysen visa på en förskjutning av fokus i Socialdemokraternas flyktingpolitiska retorik från flyktingars lidande och universella idéer om medmänsklighet och moralisk plikt till ett mer nationellt perspektiv där svensk välfärd och samhällsservice prioriteras. Den restriktivare flyktingpolitiken rättfärdigas dels med hänvisning till den svåra omvärldssituationen som en tvingande omständighet och dels genom att de EU-länder som tagit emot ett mindre antal flyktingar görs till syndabockar som får skulden för att Sverige hamnat i en situation där hårdare politik anses vara enda utvägen. Med stöd i Jens Ljunggrens forskning om socialdemokratisk känslopolitik analyserar uppsatsen också vilken roll känslor som stolthet, oro och trygghet spelar i den flykting­politiska argumentationen. En slutsats är att medan Sverige före omläggningen beskrivs som en trygg fristad för människor på flykt, tenderar bilden sedan att skifta till att skildra ett samhälle vars trygghet hotas av polarisering, brottslighet och sociala klyftor. Socialdemokraterna ikläder sig då rollen som en garant för trygghet och stabilitet