Out of sight, out of mind : limitations to replacing the right to seek asylum with only a common EU resettlement system

I kölvattnet av den så kallade flyktingkrisen 2015 har allt fler röster höjts i Europa om att förändra asylrätten för skapa ett mer förutsebart och hållbart asylmottagande. Diskursen synliggör asylrättens centrala rättighetskonflikt där det allmännas intresse av reglerad invandring vägs mot den enskildes rätt till asyl. Denna uppsats utreder möjligheterna att ersätta EU:s nuvarande asylsystem med ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Utgångspunkten för uppsatsen är ett förslag som Moderaterna under oktober 2017 antog i sitt partiprogram vars innebörd är att EU ska övergå till ett gemensamt asylsystem med enbart kvotflyktingmottagande. Frågeställningen är vilka hinder som föreligger för en sådan förändring med hänsyn till gällande rätt och ändamålen bakom asylrätten. Moderaterna föreslår alltså en ordning som skulle inskränka rätten att söka asyl. Rättighetsinskränkningar ska vara proportionerliga. Uppsatsen besvarar därför huvudfrågeställningen utifrån fyra delfrågor som påminner om en proportionalitetsbedömning för att avgöra om förslaget är möjligt eller lämpligt. Först diskuteras om dagens asylsystem behöver förändras med hänsyn till den så kallade flyktingkrisen 2015, sedan utreds andra brister i dagens system. Slutsatsen nås att det finns brister med dagens system som motiverar en förändring som exempelvis de höga dödstalen för migranter som reser över Medelhavet för att söka asyl i EU. Därefter undersöks vilka möjligheter en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem skulle kunna medföra och det konstateras att förslagets största fördel är att vidarebosättning utgör en laglig och säker väg för asylsökande till EU. Kärnan i uppsatsen är utredningen av de praktiska och juridiska hinder som finns för en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Där finner jag att det största hindret är svårigheten att organisera systemet på ett sätt som är förenligt med principen om non-refoulement enligt såväl folkrätten som Europakonventionen. Jag identifierar även andra allvarliga praktiska och juridiska hinder för en sådan ordning. Slutligen undersöks om det finns alternativa lösningar att tillgå som är mindre ingripande än förslaget om enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Jag finner att så är fallet. Till exempel kan medlemsstaterna öka sitt kvotflyktingmottagande, införa humanitära visum eller inrätta en EU-centraliserad asylprövning. Min slutsats är att rätten att söka asyl på plats i EU måste kvarstå och att de mindre ingripande lösningarna som tas upp i uppsatsen är att föredra framför ett asylsystem i EU med enbart kvotflyktingmottagande