Hur våra kulturmiljöer skyddas : En undersökning av lagar, mål och arbetssätt för att skydda kulturmiljöer i Sverige.

Platsers historiska bakgrund skapar den nutida identiteten på platsen. Enligt den humanistiska geografin kan platser förmedla olika känslor. Platsers personlighet skapas när de ges bredare betydelse än endast de fysiska egenskaper de besitter. Det finns två typer av platspersonligheter, en frammanar beundran från allmänheten som grupp då dessa platser eller byggnader tydligt förmedlar en känsla, exempel på sådan plats är kyrkor. Den andra platspersonligheten är individuell och kan uppfattas på platser som är en särskild betydelse i vardagslivet, exempelvis sitt bostadsområde. Kulturmiljön har haft skiftande betydelse genom historien. Det växte fram ett intresse för det förflutna under 1600 – talet vid Sveriges stormaktstid. Den första kulturminnesskyddsförfattningen framtogs år 1666 och berörde fornlämningar och statliga byggnader så som kyrkor. Under denna tid var det verksamma präster som skulle identifiera fornlämning och andra viktiga historiska lämningar. Synen på värdet av det förflutna avtog under 1900 – talet då det nu ville rikta fokus mot framtiden. Under 1970 – och 1980 – talet utvecklades värderingen av äldre miljöer igen och det var då som Kulturmiljölagen samlade lagstiftningen om kulturmiljöer. Det konstnärliga, det historiska och det sociala är tre aspekter till varför kulturmiljöer bör bevaras. Dessa värden anses inte kunna återskapas med nutidens byggnationer och det är därmed viktigt att kunna återge de historiska levnadsförhållandena på platsen. Kulturhistoriska miljöer och byggnader kan bidra till en social trygghet i en föränderlig värld. Kulturarvet kan ses som en resurs inom fysisk planering om de tillåts följa med utvecklingen. Samtidigt bör bebyggelseutvecklingen ske under längre tid för att skapa goda förutsättningar för kulturmiljöer att ta plats i den moderna staden. Främsta ansvar för kulturmiljöer har Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. Dessa ska bland annat arbeta för att målen för kulturmiljöarbetet nås. Kulturmiljölagen poängterar även att det finns ett generellt ansvar för bevarande av kulturmiljöer. Detta ansvar delas av alla, såväl myndigheter som kommuner och privatpersoner. Vid intervjuer med Länsstyrelsen Örebro län och Länsstyrelsen Gotlands län tydliggörs en skillnad i hur man ser på sitt ansvar i olika frågor. Bland annat anser Länsstyrelsen Gotlands län att det inte bör vara länsstyrelsen som ska bidra med utbildningsinsatser, det bör istället bygga på enskilt engagemang. Vid Länsstyrelsen Örebro län framhåller man en vilja till att bidra till mer utbildningsinsatser. Intervju med Samhällsbyggnad Bergslagen som är verksamma på kommunal nivå framkommer att man gärna ser att Länsstyrelsen ska bidra med kunskapsunderlag och råd om arbetet med kulturmiljöer. Det skyddsinstrument som innebär konkret skydd är detaljplaner då det är i dessa som kommuner kan fastslå vilken hänsyn som ska tas. Framkommer gör även att bevarandet av kulturmiljöer kan innebära konsekvenser för utvecklingen då dessa områden kan anses inte besitta utvecklingsmöjligheter och därmed utelämnas vid vidareutveckling av området. Det är av vikt att betrakta kulturmiljöerna som en resurs samt att de kan utvecklas så länge kulturvärdena inte går förlorade. Förtydligande av Kulturmiljölagen kan vara användbart för att tydliggöra vad lagen innebär för olika aktörer och vem som bär ansvar för vad. Det bör även finnas ett förtydligande för vilken hänsyn som ska tas till riksintressen vid exploaterin