Hur formen påverkar oss : en reflektion över ett konstnärligt utvecklingsprojekt

Detta konstnärliga utvecklingsprojekt är sprunget ur mina erfarenheter som praktiserande filmfotograf och den del av processen som handlar om ”grading” (färdigställandet av färgsättningen). Ibland uppstår en frustration av att ett arbete inte får det utrymme som krävs för att uppnå ett bra resultat. Processen att skapa en långfilm /TV-serie är relativt lång och inte sällan kan det ta upp till ett och halvt år från en idé till en färdig film. Besluten om den slutgiltiga ”looken” (det visuella uttrycket) på filmen görs ofta i all hast när klippning och ljudläggning är klar. Producenten behöver snabbt ha klart en färdig kopia (eller DCP/Digital Cinema Package) till den utsatta deadlinen för distribution, säljmaterial eller en festival. Det är ofta då man som fotograf upptäcker de små misstagen som har gjorts i val av tagningar under klippningen. Det kan handla om små störande rörelser i ett klipp, statister som ser in i kameran, skuggor och ljusförändringar, klaffmisstag och misstag i mask och kostym. Detta har inte uppmärksammats i klipprummets ogradade, lilla monitorbild därför att misstagen inte är synliga förrän graden är gjord. En annan komplexitet är när regissör och klippare inte har sett eller vågat använda det bildberättande som finns i materialet därför att de inte har upplevt bildens hela potential. Det kan bero på att att de har arbetat med blaskiga, ogradade och lågupplösta klippversioner av exempelvis mörka scener eller stora bilder. I dessa versioner är de svåra att läsa av och sammantaget kan det resultera i att man inte ser potentialen för gestaltande scenerier eller större bilder. Det leder i sin tur till fler konventionella val än vad ett utforskande filmiskt val kan uttrycka och berätta. Mot bakgrund av detta har jag formulerat fyra frågor att undersöka i mitt projekt: 1. Vilka visuella målsättningar definieras i början av en produktion? 2. Hur kan alla i en produktion bli delaktiga de visuella riktlinjerna? 3. Hur kommunicerar vi den visuella strukturen under den skapande processen? 4. Kan det finnas ett samförstånd om vilket visuellt uttryck som är att föredra? Projektet har fått titeln Hur formen påverkar oss. Jag har i projektet klippt ihop en fristående två minuters sekvens ur långfilmen Sophelikoptern, i vilken jag var filmfotograf. Sekvensen är inte en hel berättelse utan vald för sitt konstnärliga uttryck. Den har därefter färgkorrigerats i fem varianter av olika kolorister. Mitt syfte har varit att se hur de skilda uttrycken i koloreringen kan upplevas. Forskningsfrågorna har varit min utgångspunkt i det praktiska arbetet med färgkorrigeringen av bilderna. Det har resulterat i fem olika lookar med unika visuella uttryck, skapade av koloristerna i samarbete med mig. Jag har presenterat resultaten dels i min undervisning på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH), dels vid filmfestivalen i Nordkap och dels på föreläsningar för Föreningen för Svenska Filmfotografer (fsf). I samband med mina presentationer framställde jag en enkät riktad till yrkesverksamma filmfotografer. Frågorna handlade om vilka erfarenheter de hade av att arbeta med färgkollorering. Enkätens syfte var att få en så tydlig översikt som möjligt av hur arbetssituationen med färgkorrigering ser ut för svensk TV och film idag. Min analys av enkätsvaren och resultaten av projektet i sin helhet har jag sammanställt i ett utbildningsmaterial. I materialet fokuserar jag på hur färger kan upplevas och om de skillnader i upplevelser som kan uppstå i olika kulturella kontexter. Jag skriver om hur vissa visuella uttryck kan bli förborgade i en generation eller i olika sociala grupper. Bild- och färgspråk kan variera såväl mellan grupper som mellan generationer. Dessa olika språk förändras fortare än vad vi är medvetna om genom det dagliga rika flödet av bildberättande. Jag lyfter också frågor om vad habituering gör med vårt berättande vilket handlar om hur snabbt vi vänjer oss vid en ett speciellt visuellt uttryck? Det kan ofta räcka med ett par minuter för oss som åskådare att vänja oss vid en viss stil av filmiskt berättande. Det leder till frågan om vilken påverkan färger har på det filmiska berättandet? Och hur vi kan använda kunskapen om detta för att rytmisera ett berättande? I mitt resonemang om färger hänvisar jag bland annat till boken Goethe färglära 1 och Newtons första experiment 2 med prismat. I Pehr Sällströms Goethes färglära (2014) finns ett tankeväckande citat av konstnären Vasilij Kandinsky: ”Vi måste lyssna till den klang som färgen väcker i vår själ. Och vi måste göra detta öppet, så hängiven, så osjälviskt, att vi med övertygelse kan konstatera, att det är färgen som talar till oss, att vi fått erfara något av dess väsen.”P E R S Ä L L S T R Ö M , G O E T H E S F Ä R G L Ä R A , 2 0 1 4Konstnärligt utvecklingsarbet