Den historiske Johannes döparen

Denna uppsats utgör en historisk undersökning av Johannes döparen. Frågeställningen är vad den historiske Johannes hade för mål med sin verksamhet och slutsatsen är att Johannes uppmanade till en symbolisk flykt från en reell nära förestående katastrof som uppfattades vara Guds straff för att landet fördärvats av synd. Katastrofen tvingade folket att välja mellan förintelse eller en symbolisk exil genom dopet. Johannes mål var att de skulle välja exilen för att sedan kunna återvända till ett renat och förnyat land. Undersökningen innefattar Johannes person, hans förkunnelse och hans dop. Johannes var förmodligen av prästerlig börd. Han verkade huvudsakligen vid Betania på Jordanflodens östra strand. Platsen hade symbolisk betydelse, främst eftersom den anknöt till berättelsen i den hebreiska bibeln om Josuas intåg i det heliga landet. Här vände Johannes dock på symboliken, intåget blev genom dopet ett symboliskt återtåg tillbaka över Jordan. En metaforisk flykt från det krig mellan Herodes Antipas och Aretas den IV som var i antågande. Det är denna krigsrisk som Johannes förkunnelse är centrerad kring. Den tolkas av honom i apokalyptiska termer som Guds nära förestående vrede och straff för att folket har fördärvat landet med sina grava synder. Till de som undflyr vreden lovar Johannes att någon ska komma för att återuppbygga landet. En sådan återuppbyggnad för med sig både kraft (helig ande) och prövning (eld). Johannes dop är djupt inbäddat i den narrativa inramning som både hans personliga symbolik och hans förkunnelse utgör. Dopets primära funktion är att symbolisera flykten genom Jordan från ett land som behöver bli renat genom Guds bestraffning från det fördärv folket dragit över det. På det individuella planet fungerar dopet som en rening av kroppen. Här behöver Johannes förstås inom ramen för den tolkningstradition under det andra templets judendom som ansåg att människan kan ådra sig rituell och därmed smittsam orenhet genom synd. Johannes dop överensstämmer till formen i flera avseenden med de övriga reningsriter som var väl etablerade under det andra templets judendom. Detta gav dopet en hög igenkänning och därmed en hög s.k. arketypisk kvalitet. Genom den narrativa inbäddningen fick dopet även en hög upplevd effekt eftersom det gav en mening till det kommande kriget och även hopp om en därefter kommande återuppbyggnad. Kombinationen av hög arketypisk kvalitet och hög upplevd effektivitet ger en ritual med hög livskraft. Därför rönte Johannesdopet stor uppmärksamhet