Nu ska vi sjunga : En kvalitativ intervjustudie av musiklärares arbete med sångundervisning i årskurs 7-9

Tidigare forskning av sångens dominans i musiklektionernas innehåll samt bristande forskning i metodik gällande klassundervisning i sång för årskurs 7-9 bidrog, tillsammans med egna erfarenheter av en sångundervisning som kommer i skymundan för annat lektionsinnehåll samt upplevelser av en ovilja och okunskap både från lärare och från elever att sjunga, till denna uppsats tillkomst. Med den kvalitativa forskningsintervjun som metod har intervjuer genomförts med 7 musiklärare i årskurs 7-9 i Uppsala kommun med syftet att ta del av tankar och erfarenheter kring arbetet med sångundervisning. Med strävan efter att utföra intervjuerna som samtal och med ett antal intervjufrågor som grund har lärarna fått berätta om sitt arbete med sång som lektionsinnehåll i musikämnet i klassundervisning för elever i årskurs 7-9. En tydlig tendens i de olika utsagorna är upplevelsen av sång som ett svårt ämne att undervisa i och att få eleverna engagerade i. Det vanligaste undervisningssättet är enligt lärarna att sjunga i samband med instrumentalspel. Några av lärarna uttrycker att det är lättare att ”lura” eleverna till att sjunga då sången inte står i fokus av lektionsinnehållet. När lärarna ombeds uppskatta hur stor del av undervisningsinnehållet som ägnas åt sång uppger majoriteten av lärarna ett procenttal kring 20 %. Två av lärarna uppger att de ägnar mer tid åt sång än åt instrumentalspel, hos de andra fem ägnas dubbelt så mycket tid eller mer åt instrumentalspel än åt sång. Majoriteten av lärarna uttrycker en önskan om att kunna arbeta mer med sång i musikundervisningen men säger sig begränsas av faktorer såsom tidsbegränsning, musikämnets många moment och stora innehåll i kursplanen, elevernas ointresse samt sångens allt mindre roll i hela samhället