En studie i den tidiga hårdrockens vokala melodier

Abstract Anders Robelius: En studie av den tidiga hårdrockens vokala melodier. – Uppsala: Musikvetenskap 2002. 60 p. Syftet med denna uppsats är att undersöka de vokala melodierna hos tre stycken grupper som anses vara viktiga företrädare för den tidiga hårdrocken, som växte fram i England vid sjuttiotalets början. De tre grupperna är Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath. Fyra stycken frågor ska besvaras. För det första: finns det något eller några intervall som är särskilt förekommande i låtarnas vokala melodier? För det andra: förekommer det någon form av motiv i de vokala melodierna, hur många olika finns och hur ofta används ett sådant i så fall i en låt? För det tredje: finns det några linjära strukturer för de vokala melodierna i en låt sett ur både kortare och längre perspektiv och hur ser dessa i så fall ut? För det fjärde: finns det skillnader och likheter i utformningen av de vokala melodierna mellan grupperna och vilka är i så fall dessa? Sex stycken låtar ska analyseras. Studien visar att det är de nedåtgående intervallen som förekommer i störst utsträckning och bland dessa är det den stora sekunden som dominerar. Även hos de uppåtgående är det den stora sekunden som är vanligast, men där förekommer större intervall oftare än hos de nedåtgående, dock aldrig större än en kvint. Även primer används i hög utsträckning. Antalet motiv som används av vokalstämman i en låt varierar mellan en till fyra. Alla låtar har åtminstone en formdel där den vokala melodin har en tydlig melodisk kurvatur. Det finns en tydlig likhet mellan grupperna när det gäller utnyttjande av tonförrådet, varje grupp har nämligen en låt där vokalstämman i en formdel endast använder toner ur den bluespentatoniska skalan. Genom att utöka detta tonförråd i en efterkommande formdel bildas på så sätt en kontrast