Gränslandet mellan revisorns tystnadsplikt och anmälningsskyldighet – hur går man tillväga som revisor?

Det svenska näringslivet är viktigt för Sverige och många av de aktiebolag som drivs i Sverige har flera olika intressenter. För att dessa intressenter ska våga satsa i olika bolag krävs det att det finns en oberoende part som kan granska bolagets finansiella information. Denna oberoende part är bolagets revisor som genom att granska bolagets ekonomi ska skapa trovärdighet åt bolagets finansiella information. Att detta fungerar är av stor vikt för att näringslivet ska fungera på ett tillfredsställande sätt. För att revisorn ska kunna utföra sitt arbete behöver denne samarbeta med styrelsen och vd:n vilket ofta leder till ett förtroende mellan parterna. Det resulterar även i att revisorn har tillgång till information om bolaget som ingen annan utomstående part har. Ett växande problem i Sverige är den ekonomiska brottsligheten och i ett försök att minska den valde den svenska riksdagen år 1999 att föra in en bestämmelse om revisorers anmälningsskyldighet i ABL. Tanken med bestämmelsen var att revisorerna då i praktiken skulle ge den svenska staten den inblick i aktiebolag som myndigheterna ej hade tillgång till. I och med detta uppstod ett stort problem för revisorerna. Hur ska de kunna följa deras anmälningsskyldighet och samtidigt ej bryta mot deras tystnadsplikt? En revisor har förutom anmälningsskyldigheten även tystnadsplikt gentemot sina klienter, vilket innebär att revisorer inte får föra vidare information om bolagets angelägenheter som de fått reda på genom utförandet av deras granskning om det kan vara till skada för bolaget. Frågan som då uppkommer är hur revisorer kombinerar dessa principer. Under arbetets gång med denna uppsats har jag upptäckt att det största problemet för revisorerna är hur de ska tolka lagregleringen av dessa två motsägande principerna. I och med att anmälningsskyldigheten infördes har revisorerna fått många nya avvägningar att ta ställning till. För att kunna göra en korrekt tolkning måste revisorn i fråga besitta den kunskap som krävs vilket för många revisorer inte verkar vara fallet. Denna brist på kunskap gör att revisorerna kommer att ha svårt att kunna fatta ett korrekt beslut gällande avvägningen mellan dessa två principer. Det kan därför finnas anledning att undersöka om det finns ett annat bättre lämpat organ som stället kan ansvara för anmälningsskyldigheten