Sjuksköterskors frågor om våld i nära relation : En enkätstudie

Bakgrund: Hot och våld är en bidragande faktor till kvinnors ohälsa världen över. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning sjuksköterskor ställer frågor om våld i nära relation (intimate partner violence, IPV) till sina patienter samt, om det finns skillnader mellan olika grupper sjuksköterskor angående benägenhet att ställa frågor om våldsutsatthet. Ytterligare ett syfte var att undersöka faktorer som påverkar huruvida frågan ställs eller inte, samt om frågor ställs i lika stor utsträckning till båda könen. Metod: Studien är deskriptiv och ett studiespecifikt frågeformulär användes. Sjuksköterskor (n=41) vid fyra olika avdelningar på ett sjukhus i en mellanstor stad i Sverige besvarade en enkät som innehöll 13 frågor. Den totala svarsfrekvensen var 44 %. Resultat: Av sjuksköterskorna ställde 7,2 % alltid frågor om IPV. Cirka 30 % uppgav att de ställde frågor om IPV ibland. Sjuksköterskor äldre än 35 år tenderade att oftare ställa frågor om IPV än de som var yngre. På den geriatriska avdelningen togs frågor om IPV oftare upp. Det mest förekommande svaret var att frågor endast ställdes vid misstanke om våldsutsatthet (45 %). Ett annat vanligt hinder var språkbarriärer mellan sjuksköterska och patient (41,5%). Ytterligare faktorer som påverkade var att en relation inte hunnits skapa till patienten (34,1%) eller att det inte var relevant att ställa frågan (34,1%). Av studiedeltagarna svarade 41 % att de var osäkra på hur de skulle gå tillväga i de fall det uppdagas att en patient är utsatt för IPV. Fler sjuksköterskor (59 %) ställde oftare frågor om IPV till kvinnor än till män. Slutsats: Få sjuksköterskor ställer alltid frågor om IPV. Många känner sig osäkra hur de ska gå tillväga när våldet uppdagas, att de upplever att de har bristfällig kunskap i ämnet och att det finns hinder som påverkar att frågor om våld inte ställs. Med hjälp av utbildning och tydliga handlingsplaner kan sjuksköterskor troligen öka sin kunskap och beredskap kring identifiering och hantering av de våldsutsatta patienterna.Background: Threats and violence are contributing factors to women's illhealth worldwide. Objective: The aim was to investigate the extent to which nurses ask questions about domestic violence to their patients, and if there are differences between different groups of nurses regarding the tendency to ask questions about exposure to violence. Another aim was to investigate the factors that affect whether the question is asked or not, and if the questions are asked equally to both sexes. Method: The study is a descriptive study and a questionnaire made for this study was used. Registered nurses (n = 41) at four different departments in a hospital in a medium-sized city in Sweden answered a questionnaire containing 13 questions. The overall response rate was 44%. Result: Of the participants 7,2 % always asked questions about intimate partner violence (IPV). Approximately 30 % asked questions periodically. Nurses older than 35 years tended to ask questions more frequently than those who were younger. At the Geriatric Department questions were asked more regularly about IPV. The most common answer was that questions about IPV only were asked based on suspicion of exposure to violence (45%). Another common obstacle was language barriers (41, 5%) between nurse and patient. Additional factors that influenced was that a relationship had not been made with the patient (34,1%) or that it was not relevant to ask the question (34, 1%). Of the study participants, 41 % reported that they were unsure of how to proceed in cases where it was found that a patient was exposed to domestic violence. More nurses (59%) asked women questions about IPV more frequently than men. Conclusion: Few of the nurses always ask questions about IPV to their patients. There are obstacles to screen about IPV and many feel unsure how to proceed when violence is revealed. The nurses feel they have too little knowledge of the subject. With the help of training and clear action plans nurses can probably increase their knowledge and preparedness in the identification and management of abused patients